Gå till huvudinnehåll

Från hjälpsyster till närvårdare

Välkommen till webbutställningen Från hjälpsyster till närvårdare! Utställningen har producerats av HUS Museikommitté och har kunnat ses på HUS sjukhus. Utställningen finns nu på webben och skildrar närvårdarnas historia ända från 1900-talet till nutid.

Kaksi hoitajaa hyppää ilmaan iloisen näköisenä.

En sjukskötare och en hjälpsyster i Tölö sjukhus, cirka år 1960.

Att sköta om patienternas grundläggande behov har i alla tider varit en del av sjukvården. I Finland har man sedan mitten av 1900-talet utbildat för ändamålet specialiserad personal, som idag kallas närvårdare. Yrkets rötter finns i Finlands Röda Kors Hjälpsysterorganisation, som grundades för 80 år sedan i syfte att utbilda frivillig hjälppersonal till krigssjukhusen. Efter kriget inrättade staten det nya yrket hjälpskötare, och FRK:s hjälpsysterutbildning förenhetligades med den statliga hjälpskötarutbildningen. Yrkesbeteckningen ändrades senare till primärskötare, som varett namn som bättre motsvarade yrkets natur, och på 1990-talet utvecklades yrket vidare och fick sitt nuvarande namn närvårdare.

Nuoret apusisaret sitovat miehen kättä.

De första hjälpsystrarna var ofta unga. Flera hade en bakgrund som flickscout, eftersom Röda Korset sedan tidigare hade ett nära samarbete med scoutrörelserna. Till skaran hörde också en stor mängd skolflickor, som tjänstgjorde som hjälpsystrar under loven. Foto: Finlands Röda Kors.

Lähoitaja juomassa kahvia asiakkaan kanssa. Kuva: Petteri Kivimäki, SuPer.

Hjälpskötarutbildningen var ursprungligen riktad till kvinnor i åldern 19–40. På 1960-talet öppnade sig jobbet även för män, och idag lockar närvårdarutbildningen förutom ungdomar även många vuxna som vill byta yrke. På bilden ses närvårdaren Ulla Paananen jobba inom äldrevården år 2008. Foto: Petteri Kivimäki, SuPer.

Aikajana lähihoitajan työn kehityksestä ja historiallisista vaiheista.

I krig, barmhärtighet

Finlands Röda Kors sjukhus

Finlands Röda Kors (FRK) grundades år 1877 för att utbilda sjukskötare till kriget mellan Turkiet och Ryssland som hade brutit ut samma år. Efter kriget övertogs sjukskötarutbildningen så småningom av staten. Inom Finlands Röds Kors ledning betraktade man det ändå som viktigt, att organisationen fick ett eget utbildningssjukhus, där man kunde vårda sårade och utbilda vårdpersonal under krigstid. Det här behovet kom särskilt i dagen under inbördeskriget år 1918. 

Sjukhusprojektet fick vind i seglen efter att Gustaf Mannerheim tillträtt som Röda Korsets ordförande år 1922. Tack vare Mannerheims popularitet lyckades man samla in den fordrade finansieringen i form av donationer och lån. Bygglov erhölls år 1931, och följande år stod den nya sjukhusbyggnaden, som ritats av arkitekten Jussi Paatela, färdigbyggd i Tölö. Under fredstid inriktade sig sjukhuset, som hade plats för 120 patienter, särskilt på vården av olycksfall. De krigstida uppgifter som man hade haft i åtanke när sjukhuset byggdes blev dock snart aktuella. Vinterkriget började 30.11.1939 med Sovjetunionens angrepp på Finland. 

Hjälpsysterorganisationen grundas

Under vinterkriget rådde det brist på utbildade skötare och man blev tvungen att delvis förlita sig på outbildad personal i vården av de sårade. Simo Brofeldt, överläkare vid Finlands Röda Kors sjukhus, ansåg att det var Röda Korsets plikt att förhindra att vårdarbristen upprepades och under mellanfreden lade han därför upp en plan för att utbilda hjälppersonal i händelse av ett nytt krig. Fortsättningskriget bröt ut den 25.6.1941. Samma dag grundades Finlands Röda Kors Hjälpsysterorganisation på order av försvarsmaktens överbefälhavare Gustaf Mannerheim. 

"Man lär sig att ge injektioner, man är med om bandagebyten, man får se saker som man aldrig tidigare kunnat föreställa sig. Och det underliga är att man efter sår och var och amputerade lemmar kan känna hunger och äta sin mat med frisk aptit. På Röda Korsets sjukhus i Helsingfors åtjag en välling som jag aldrig kan glömma." 

Röda Korset

Internationella Röda Korset grundades av Henry Dunant i Genève i Schweiz år 1863. Organisationens uppgift var ursprungligen att ha omsorg om soldater som sårats i krig. På initiativ av Dunant slöts år 1864 den första Genèvekonventionen, i vilken sårade och sjuka soldaters rätt till sjukvård och humanitär behandling slogs fast. Under de följande åren grundades nationella Röda Kors-föreningar runt omkring i Europa.

Väritetty kuva apusisaresra hoitamassa potilasta sairaanhoitajan kanssa.

Tidskriften Seura publicerade år 1942 en artikel om hjälpsystrarna. Det här för hand färglagda fotografiet på en hjälpsyster och en sjukskötare vid Röda Korsets sjukhus användes som tidningens omslagsbild. Foto: Seura nr 24/1942.

Punaisen ristin ristilogo lipussa.

Det röda korset är en av världens mest kända symboler, som under krigstid sänder ett tydligt
budskap: ”bomba ej, skjut ej”. Bruket av det röda korset regleras av internationella konventioner, och symbolen får inte användas utan tillstånd. Bildens rödakorsflagga, som är tillverkad av mjölsäckar, hör till Kellokoski sjukhusmuseums samling och den var under kriget placerad på Kellokoski sjukhus tak.

Faltin ja Mannerheim.

Fältmarskalk Mannerheim, professorn i kirurgi Richard Faltin och FRK:s sjukhus översköterska Berrit Kihlman år 1940. Faltin tjänstgjorde i flera krig som läkare vid FRK:s ambulanser samt vid FRK:s sjukhus under inbördeskriget, och han verkade aktivt inom FRK:s centralstyrelse under 1900-talets första hälft. Mannerheim axlade ordförandeskapet för FRK på sin vän Faltins begäran.

Brofeldt.

Simo Brofeldt, professor i kirurgi och Finlands Röda Kors sjukhus första överläkare, organiserade Hjälpsysterorganisationens verksamhet. Brofeldt, som under kriget opererade patienter vid fronten, är den enda läkaren som tilldelats Mannerheimkorset.

Töölön sairaala

Finlands Röda Kors sjukhus fotograferat från Topeliusgatan på 1930-talet. År 1958 övergick sjukhuset i HUCS ägo och namnet ändrades till Tölö sjukhus.

Småsystrarna

Lära genom att göra

Hjälpsysterorganisationens huvuduppgift var att utbilda frivilliga hjälpsköterskor till de av försvarsmakten och FRK upprättade fält- och krigssjukhusen. Som huvudsakligt utbildningscenter fungerade Röda Korsets sjukhus, vars egna sjukskötare och läkare utgjorde utbildningspersonalen. Hjälpsystrarnas utbildning var indelad i tre olika långa skeden, varav det första bestod av trettio timmar teoriundervisning. Det andra och tredjeskedet bestod huvudsakligen av praktisk undervisning. Teoriundervisning arrangerades också av lokala avdelningar i andra delar av landet, men praktiken utfördes vanligtvis i Helsingfors. Allt som allt ingick sex månader praktik i utbildningen, men hjälpsystrarna kunde kommenderas i tjänst redan efter en kort, två månaders praktik. 

Hjälpsystrarna under kriget

Till Finlands Röda Kors verksamhet hörde en strävan att ena nationen. Under fortsättningskriget anslöt sig också allt som allt 3500 kvinnor från alla samhällsklasser till hjälpsysterorganisationen. Hjälpsystrarna stationerades i första hand på krigssjukhusen, men också på vanliga sjukhus. De utförde olika underhållsuppgifter och uppgifter relaterade till patienternas grundvård, och minskade med sitt arbete sjukskötarnas arbetsbörda. Hjälpsystrarna lyfte, tvättade och observerade patienterna, mätte kroppstemperaturer, bytte bandage och gav första hjälp. De serverade även mat, vårdade instrument, bäddade sängar och assisterade sjukskötare och läkare vid mera komplicerade ingrepp. Hjälpsystrar med studentbakgrund kunde också arbeta som skrivare och kansliassistenter.

Apusisar avustaa lääkäriä.

En hjälpsyster assisterar vid nackpunktion. Hjälpsystrarnas arbetsklädsel utgjordes av en blå bomullsdräkt, ett vitt förkläde och en huvudbonad som var försedd med det röda korset. På grund av kristidens varubrist förekom dock variationer i klädseln.

Apusisar tarjoilee ruokaa potilaalle.

Till hjälpsystrarnas uppgifter hörde att servera måltider och kaffe. Hjälpsystrarna bar en vit armbindel med ett rött kors som omgärdades av en romb. Färgen på rombens linjer visade vilken utbildning hjälpsystern hade fått: blå signalerade den kortaste, röd den medellånga utbildningen och gul innebar att alla tre utbildningsskeden var genomförda.

Apusisar huoltaa instrumentteja.

En hjälpsyster vårdar instrument under fortsättningskriget. Den tidskrävande instrumentvården hörde till hjälpvårdpersonalens viktigaste uppgifter ända tills den på 1960-talet stegvis började utvecklas till ett eget yrkesområde. Nuförtiden kan man avlägga grundexamen i instrumentvård. Foto: Finlands Röda Kors.

Täysin kouluttautuneen apusisaren merkki.

Endast hjälpsystrar som fullbordat sin utbildning fick bära hjälpysterorganisationens medlemsmärke på kragen. Foto: Jarkko Mikkonen, Finlands Röda Kors.

Lääkintälottien piirikurssi Mäntsälässä.

Distriktskurs för sanitetslottor i Mäntsälä år 1934. Organisationen Lotta Svärd hade utbildat sanitetslottor sedan år 1922. Under vinterkriget var de inte tillräckligt många, vilket bidrog till grundandet av FRK:s hjälpsysterförening. Medan Lotta Svärd hade en kraftig vit prägel, anslöt sig även kvinnor med arbetarbakgrund till hjälpsysterorganisationen. Foto: Historiska bildsamlingarna, Museiverket.

Ett yrke blir till

Den statliga hjälpskötarutbildningen 

Även efter kriget behövdes hjälpvårdpersonal. Den nya arbetstidslagen innebar en övergång till åtta timmars arbetsdag, vilket hotade leda till sjukskötarbrist och sjukhusnedläggningar. För att råda bot på den hotande arbetskraftbristen beslöt staten år 1946 att inleda en yrkesinriktad hjälpskötarutbildning. Med hjälpsysterutbildningen som förebild förlades den praktikbetonade och kursformade utbildningen till sjukhusen, och den inleddes med sex skilda kurser som arrangerades samtidigt på de allmänna sjukhusen och länssjukhusen i Helsingfors, Tammerfors, Jyväskylä, Tavastehus och S:t Michel. Studierna tog åtta månader, varav cirka en månad var teoriundervisning och sju månader praktik. I Helsingfors utbildade FRK fortfarande hjälpsystrar, som nu likställdes med hjälpskötare. Även hjälpsystrarnas utbildning förlängdes till åtta månader, och de hjälpsystrar som utexaminerades från de efterkrigstida kurserna erhöll behörighet att jobba som hjälpskötare. De första hjälpskötarna blev färdiga i februari 1947. 

Arbete på sjukhus och inom socialvården 

I början på 1950-talet beslöt Medicinalstyrelsen att hjälpskötarutbildningen i fortsättningen skulle betona vård av patienter på kommunalhemmen och sjukhusens kroniska avdelningar. Eftersom Röda Korsets sjukhus hade få långvårdspatienter ledde beslutet till att FRK lade ner hjälpsysterutbildningen efter tio år. De sista hjälpsystrarna utexaminerades år 1951. Eftersom sjukhusväsendet höll på att byggas ut var dock sjukhusens behov av arbetskraft alltjämt stort. Därför kom de flesta hjälpskötare även i fortsättningen att jobba främst på allmänna sjukhus, där deras andel på vårdavdelningarna växte. Därtill arbetade hjälpskötare bland annat på socialvårdens anstalter, såsom kommunalhem och barnhem. 

Apuhoitaja maalauksen edessä.

Hjälpskötarnas uniform var en blåvitrutig bomullsklänning som man själv skulle införskaffa. Till
arbetsklädseln hörde också en vit hätta, löskrage och ett förkläde med axelband. Sjukskötarna betraktade den vita färgen som ett kännetecken för sitt yrke och motsatte sig först hjälpskötarnas rätt att använda samma huvudbonad. Det så kallade ”mösskriget” vanns dock av hjälpskötarna.

Apuhoitajaopiskelijoita kirjastossa.

Hjälpskötarstuderande i biblioteket, cirka 1950-1960-talet. Hjälpskötaruniformen användes redan under studietiden. Foto: SuPer.

Hansikkaiden huoltoa.

En sjukskötare och en hjälpskötare lappar handskar. Förr var undersökningshandskarna inte avsedda för engångsbruk, utan de lappades och steriliserades efter användning. Eventuella hål var lätta att upptäckta genom att blåsa luft i handskarna. Engångsartiklar började dyka upp på avdelningarna från och med 1960-talet. Engångsartiklarna upplevdes som ett slöseri av många hjälpskötare som hade kristidens varubrist i minne, vilket också ledde till förändringsmotstånd.

Apusisaret hoitavat remmeillä sänkyyn sidottua miestä.

Tölö sjukhus har ända från början varit inriktat på att vårda olycksfall. Ofta spelar alkoholen en roll i olyckorna. På bilden vårdar en hjälpskötare och en sjukskötare på Röda Korsets sjukhus en patient, som för såväl personalens som sin egen säkerhets skull är fastspänd med remmar.

Kaarimalja.

Rondskålens form gör att den lämpar sig väl för att placeras mot patientens hals. Skålen av stål användes bland annat till att samla upp spott eller vätska vid rengöringen av sår. Nuförtiden är rondskålarna tillverkade av återvinningsmaterial och avsedda för engångsbruk, men formen och användningssättet har inte förändrats.

En bildad vårdare

Arbetsfältet vidgas 

År 1965 överfördes ansvaret för hjälpskötarutbildningen från sjukhusen till sjukvårdsläroanstalterna, vid vilka det inrättades nya lärartjänster. Utbildningens längd var nu två terminer, det vill säga ett år. Hädanefter anslöt sig även män till studerandenas skara och den första manliga hjälpskötaren blev färdig år 1966. Undervisningens mål och innehåll förblev emellertid ganska oförändrade fram till 1970-talet. 

Efter att den nya folkhälsolagen trätt i kraft år 1972 började det ske förändringar i hjälpskötarnas arbetsfält. Det uppstod nya arbetstillfällen för hjälpskötare i såväl de nya hälsocentralerna som i öppenvården. Som en följd av förändringarna i arbetslivets behov förlängdes hjälpskötarutbildningen år 1978 till tre terminer. År 1986 genomfördes en mera omfattandereform i samband med att hela mellanstadieutbildningen förnyades. Resultatet var att hjälpskötarutbildningen ersattes av en ny primärskötarutbildning. som erbjöds både som grundskolebaserad och gymnasiebaserad. Beroende på linje var studietiden antingen 2,5 eller 1,5 år. 

Ett människonära serviceyrke

Ännu på 1960-talet var social- och hälsovårdsbranschen i Finland starkt inriktad på anstaltsvård. När öppenvården började byggas ut på 1970-talet behövdes hjälpskötarna som arbetskraft i synnerhet i hemvården, där patienterna ges stöd för att klara sig hemma efter sina individuella behov. Syftet med primärskötarutbildningsreformen var att fördjupa yrkesskickligheten och utrusta primärskötarna med beredskapen att utföra olika arbetsuppgifter i olika miljöer, både på anstalter och inom öppenvården. Utbildningen betonade vårdyrkets karaktär av ett människonära serviceyrke, och man fäste vikt vid att utveckla studerandenas interaktionsförmåga. Därför inkluderade man många allmänbildande ämnen i synnerhet i den grundskolebaserade linjen. 

Apuhoitajia päätösjuhlassa istumassa

Hjälpskötarkursens avslutning i Kuopio år 1966. Vid festtillfällen bars den blåvitrutiga hjälpskötaruniformen utan förkläde. Foto: Kansan Sanan kokoelma, Kansan Arkisto.

Apuhoitajan keltainen puku

Hjälpskötarna använde den gula uniformen åren 1967–1978. Dräkten togs i bruk på hjälpskötarföreningens begäran och orsaken till förändringen var att den blåvitrutiga uniformen även användes av flera andra yrkesgrupper. En egen uniform upplevdes som viktig för yrkesidentiteten. Foto: Helena Hämäläinen, Helsingfors universitetsmuseum.

Sairaanhoitajia ja apuhoitajia valkoisissa suoja-asuissa.

Inom hälsovården övergick man år 1978 till att använda en enhetlig arbetsklädsel vars anskaffning arbetsgivaren ansvarade för. Efter det gick det inte längre att skilja sjukvårdspersonalens olika yrkesgrupper ifrån varandra utifrån klädseln. På bilden synsen sjukskötare och hjälpskötare på Kvarnbäckens sjukhem år 1982. Foto: Annamaija Tuisku, SuPer.

Apuhoitajia nostamassa potilasta Joutsan terveyskeskuksen vuodeosastolla vuonna 1983. Kuva: Liisa Kiiski, SuPer.

Hjälpskötare lyfter en patient på bäddavdelningen i hälsocentralen i Joutsa år 1983. Foto: Liisa Kiiski, SuPer.

Apuhoitaja ja kuntoutuja.

En hjälpskötare och en rehabiliteringspatient år 1987. Hjälpskötarna hade velat slopa det nedsättande hjälpprefixet redan på 1950-talet. År 1988 ändrades yrkesbeteckningen till primärskötare även för de vårdare som hade avlagt hjälpskötarexamen. Primärskötarbeteckningen motsvarade yrkets natur bättre, och är ännu i användning i arbetslivet. Foto: SuPer.

Perushoitajakurssin luokkakuva kuva 1986.

De första primärskötarna utexaminerades från sjukvårdsläroanstalterna i Åbo och Joensuu år 1986. Gruppen på bilden studerade i Åbo. Från och med år 1988 hette skolan Åbo hälsovårdsläroanstalt, och år 1998 slogs den ihop med tre andra läroanstalter och bildade Åbo yrkesinstitut. Foto: SuPer

En egen yrkesidentitet

Sjukhushierarki och beteenderegler 

Sjukhusen var på 1940–1960-talen starkt hierarkiska anstalter där hjälpsystrarna och hjälpskötarna var långt nere i rangordningen. Man skulle nia och bemöta sina överordnade respektfullt, rentav underdånigt. Även de rådande samhällsnormerna var betungande. Enskilda skötare hölls ansvariga för hela sin yrkeskårs anseende och förväntades bete sig klanderfritt och sedligt samt ha ett välvårdat utseende. Ännu på 1950-talet kunde ansökningar till hjälpskötarutbildningen avslås med motiveringen ”kraftigt sminkad” eller ”ansökanden är på något vis för smyckad och pyntad”. 

För att ge hjälpskötarna stöd för att orka i arbetet fäste man redan när hjälpskötarutbildningen planerarades vikt vid att stärka yrkesidentiteten och -stoltheten. Hjälpskötaren skulle vara en expert inom sitt eget område, det vill säga den grundläggande vården av långvårdspatienter. Hjälpskötarna fick inte lära sig avancerade vårdåtgärder, eftersom sjukskötarna motsatte sig en överflyttning av sina uppgifter till hjälpskötarna. I praktiken varierade arbetsfördelningen mellan sjukskötare och hjälpskötare ändå från arbetsplats till arbetsplats, och till och med inom olika avdelningar på samma sjukhus. Ibland utförde hjälpskötarna samma uppgifter som sjukskötarna. 

Facklig organisering 

Fackrörelsen har traditionellt spelat en viktig roll i utvecklingen av yrkesidentiteten. Beträffande hjälpvårdpersonalen har Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer, som grundades år 1948 som Finlands Hjälpskötarförening, varit en viktig förenande faktor och drivande kraft i utvecklingen av yrket. Föreningens medlemsmärke blev hjälpskötarnas yrkesemblem, som än idag är i bruk som SuPers medlemsmärke. Nuförtiden består medlemskåren av flera olika yrkesgrupper inom social- och hälsovårdsbranschen. SuPer bevakar sina medlemmars intressen, men verksamheten bygger på en yrkesetik där kunden står i centrum. SuPer lyfter därför ständigt fram missförhållanden i synnerhet inom äldrevården. 

Apuhoitajamerkki.

Hjälpskötarmärket som togs i bruk år 1948 var ursprungligen hjälpskötarnas yrkesemblem. Märket som bars på kragen har också kallats ”svettkorset”. Den vita färgen symboliserar renhet och den blåa färgen trofasthet. Nuförtiden är märket SuPers medlemsmärke.

Naistenklinikka ulkoa.

Det grundande mötet för Finlands hjälpskötarförening hölls på Kvinnokliniken i Helsingfors den 27.1.1948. Kvinnokliniken var den första sjukhusbyggnaden i Mejlans. På bilden syns Kvinnokliniken som nybyggd.

Lähihoitajamerkki.

Sedan år 2008 har närvårdarnas intressen även bevakats av fackföreningen Finlands Närvårdare rf, som verkar inom Tehy. Föreningens medlemmar använder ett eget närvårdarmärke. Foto: Finlands Närvårdare rf.

Työntekijöitä yövuorossa pöydän ääressä Töölön sairaalassa.

Under nattskiftena ökade ofta hjälpvårdpersonalens ansvar. På bilden syns en lugn stund på nattskiftet i Tölö sjukhus på 1950-talet.

Apusisar ja kaksi miespuolista potilasta. Apusisar hymyilee.

Hjälpsystrarna och hjälpskötarna förväntades bete sig klanderfritt, och ett alltför intimt umgänge med patienterna kunde leda till en reprimand eller värre. Skötarna kunde bli utsatta för oönskad uppmärksamhet när de utföde sitt arbete. Å andra sidan uppstod det också ömsesidiga förälskelser, och giftermål mellan patienter och medlemmar av personalen var inte exceptionella. Foto: Väinö Kannisto, Helsingfors stadsmuseum.

Närvårdare - en mångsidigt kompetent vårdare

Under den ekonomiska recessionen i början på 1990-talet satsade man inom social- och hälsovårdsbranschen på öppenvården. I förberedelse för de kommande omställningarna inom sektorn genomfördes en omfattande utbildningsreform: utbildningen till primärskötare och nio andra yrken inom social- och hälsovårdsbranschen lades ner och ersattes med en ny närvårdarutbildning, som inleddes på försöksbasis vid yrkesläroanstalter på ungdomsstadiet år 1992. Den ordinarie utbildningen inleddes följande år (1993). Examen fick namnet grundexamen inom social- och hälsovårdsbranschen. 

År 1999 förlängdes den grundskolebaserade närvårdarutbildningen till tre år och den gymnasiebaserade till två år. Det lades fortsättningsvis stor vikt vid allmänbildande ämnen, och de fördjupade studiernas omfattning fördubblades. En kraftigare betoning på inlärning i arbetet förbättrade de nyexaminerades anställningsgrad. 

De tidigare yrkena lever vidare som skilda kompetensområden som det är möjligt att inrikta sig på i studierna. Genom fortbildning kan närvårdarexamen kompletteras med nya kompetensområden. Examensstrukturen följer en trestegsmodell – yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen – som ger närvårdaren möjlighet att utveckla sin yrkesskicklighet under karriärens lopp. 

Närvårdarutbildningens mål var att skapa en mångsidig och flexibel yrkeskår, som med samma utbildning kunde arbeta inom olika yrken i social- och hälsovårdsbranschen. Den radikala förändringen av utbildningens struktur i början på 1990-talet fick också kritik. I recessionens efterdyningar hade närvårdarna svårt att hitta arbete. Reformen hade dock kommit för att stanna och utbildningen har vidare utvecklats genom en kontinuerlig utvärderingsprocess. Idag råder det brist på närvårdare på arbetsmarknaden. 

Lähihoitaja ja vanhusasiakas.

Närvårdare kan arbeta som till exempel barnskötare, äldrevårdare, tandskötare och förstavårdare. De kan även arbeta med patientmottagning och inom funktionshinderservicen, hemvården, mental- och missbrukarvården samt specialistsjukvården. På bilden ses närvårdare Katja Kiviniemi diskutera med Seija Markkanen på Koivikko enhet för skiftesvård i Orimattila år 2016. Foto: Marjo Sajantola, SuPer.

Viisi lähihoitajaa vuonna 1994 seisoo rivissä.

Närvårdare blev en skyddad yrkesbeteckning inom hälso- och sjukvården år 1994. Även de som hade inlett sina studier under försöksstadiet år 1992 och avlagt examen fick rätt att använda yrkesbeteckningen. Namnskyddets avsaknad hade orsakat huvudbry för studerandena som försökte ta sig ut i arbetslivet med hjälp av den nya examen. På fotot syns närvårdare år 1994. Foto: SuPer.

Lähihoitaja koronasuojavarusteissa.

Våren 2020 orsakade coronaviruspandemin stora omvälvningar i hälsovården. Meri Kujanpää arbetade som närvårdare på Mejlans triangelsjukhus, där personalen på avdelningarna tog skyddsutrustning i bruk när man började vårda coronapatienter. Foto: Kari Hulkko, SuPer.

Lähihoitajaopiskelija hoitaa asiakasta kotisairaanhoidossa.

År 1993 började man vid sidan om den läroplansbaserade närvårdarutbildningen utveckla en fristående examen, som knöt utbildningen till arbetslivet. År 1999 ersattes den traditionella praktiken av inlärning i arbete eller LIA-praktik (lärande i arbete), vars omfattning utökades. Förändringen innebar ett fördjupat samarbete mellan läroanstalterna och arbetslivet. På fotot ses närvårdarstuderande Pirkko Pasanen arbeta inom hemsjukvården år 2001. Foto: Eija Hiltunen, SuPer.

Kaksi lähihoitajaa avustaa neljää vanhusta ruokailussa.

Matdags på Arvola-hemmet i Kajana år 2002. Att hjälpa till med ätandet vid gemensamma måltider och att till exempel baka är en del av många hjälpskötares arbetsdag. Foto: Marjatta Laukkanen, SuPer.

Arbete nära människan

Etik inom vården 

I sin yrkesutövning tvingas närvårdaren göra etiska övervägningar, vilket framhäver betydelsen av en etisk värdegrund. De beslut som närvårdaren tar har en direkt inverkan på en annan människas psykiska och fysiska välbefinnande. Besluten kan röra till synes mycket små och bagatellartade frågor, som likväl kan ha en stor inverkan på en individs livskvalitet. I arbetet uppstår också invecklade och utmanande situationer, som måste lösas på ett sätt som respekterar den enskilda individen. 

Den riksomfattande etiska delegationen inom social- och hälsovården (ETENE) inledde sin verksamhet år 1998. ETENE ger rekommendationer i etiska frågor med anknytning till social- och hälsovården samt patientens och klientens ställning. SuPer å sin sida utarbetade år 1996 närvårdarens etiska principer, som därefter har utvecklats när så behövts. Principerna betonar grundläggande värderingar såsom respekt för människovärdet och självbestämmanderätten, rättvisa och jämlikhet. 

Smärtpunkter och styrkekällor

Närvårdarnas yrke är fysiskt och psykiskt krävande och de möter ofta utmanande situationer i arbetet. I en undersökning utförd av Arbetshälsoinstitutet angav över hälften av närvårdarna att de blivit utsatta för våld i sin yrkesutövning, och särskilt ofta är det anställda inom anstaltsvården för äldre som drabbas. Den låga lönenivån ökar inte yrkets dragningskraft, och vårdbranschen lider av arbetskraftbrist samtidigt som den åldrande befolkningen innebär att behovet av vårdare ökar. De befintliga vårdarna lider av brådska, och allt oftare möter de etiska problem i arbetet. Trots dessa svårigheter upplever en stor del av närvårdarna sitt jobb som betydelsefullt och givande. Många säger sig också känna ett kraftigt arbetsengagemang, de brinner för jobbet och finner en glädje i det. 

Närvårdarlöftet

Ända sedan hjälpskötarutbildningen inleddes har yrkeskåren förenats av ett löfte, som skötarna av tradition avger vid examensceremonin. Nedan är det nuvarande löftet, som utarbetats av SuPer.

• Jag lovar att i mitt arbete som närvårdare respektera kundens människovärde och befrämja ett gott liv.
• Jag lovar att stödja människans tillväxt och utveckling, funktionsförmåga och egen aktivitet samt att befrämja hälsa och vårda sjuka.
• Jag lovar att sköta dem som behöver hjälp, förebygga marginalisering, lindra mänskligt lidande från livets början ända fram till livets slut.
• Jag lovar att följa yrkesetiska principer och tystnadsplikt, utveckla min yrkesskicklighet samt befrämja mitt eget och arbetssamfundets välbefinnande i arbetet.
• Jag förbinder mig att utveckla både min arbetsgemenskap och social- och hälsovården.

Lähihoitaja laulaa vanhuspotilaiden kanssa.

Närvårdaryrket går ut på att hjälpa andra människor. Närvårdarna arbetar nära klienter och patienter, tillsammans med och till förmån för andra människor. Den egna personligheten är viktig, och vid sidan om mångsidiga kunskaper och manuella färdigheter behövs god interaktionsförmåga och emotionell kompetens. På bilden sjunger närvårdaren Jani Saarinen för de boende på ett ålderdomshem i Lahtis år 2007. Foto: Jukka Järvelä, SuPer.

Lähihoitaja tekee ihotestiä potilaalle.

Marjaana Vartiainen utexaminerades som hjälpskötare år 1980, men yrkesbeteckningen ändrades senare till primärskötare. På bilden gör Vartiainen hudtest på en patient vid Hudklinikens allergienhet vid Åbo universitetscentralsjukhus år 2014. Foto: Marjo Sajantola, SuPer.

Lähihoitaja keskustelee vanhuksen kanssa.

Rehabiliteringsverksamheten för äldre handlar inte bara om fysisk träning. Samvaron och mötet med klienten är lika viktiga. På bilden pratar närvårdaren Ari Ojala med Hilma Sivonen på servicehuset Arvola-koti i Kajana år 2002. Foto: Marjatta Laukkanen, SuPer.

Hoitajat huolehtivat hygieniasta. Toisella on suojavarusteet.

Som en följd av coronapandemin ökade hygienskötarnas arbetsbörda. På bilden ses Taina Hämäläinen, hygienskötare vid Kauniala sjukhus. Till hennes arbetsuppgifter har under året 2021 hört att informera om risken för infektioner och hur de kan förebyggas. Hämäläinen har kompletterat sin närvårdarutbildning med en ettårig hygienskötarutbildning. Foto: Anna Autio, SuPer.