Vanliga frågor

Våld mot barn har inte ökat. Omfattande prevalensstudier, både inhemska och internationella, visar en betydande minskning av misshandel även mot barn (se Kränkande behandling av barn och kapitel 3 i SHM:s publikation En barndom utan våld: Statistisk översikt över våld mot barn, PDF, på finska). Det talas allt mer om kränkande behandling av barn i offentligheten och vid misstankar ingriper man med lägre tröskel än tidigare. Detta kan ge intryck av att misshandel av eller våld mot barn i större skala ökat.

När det gäller små barn är förövaren vanligtvis en vuxen eller ett syskon som bor med barnet. När det gäller ungdomar är våldsverkaren ofta en annan ung person, till exempel en kompis, bekant eller pojk-/flickvän.

Barnets ålder och utvecklingsnivå påverkar vilken typ av skador som kan tyda på att barnet misshandlats. Alla slags skador på små spädbarn kräver alltid en noggrannare utredning. Hos äldre barn väcker sådana skador oro som är oproportionerliga i förhållande till barnets ålder och rörlighetsförmåga. Även blåmärken, brännskador eller andra spår som är ovanliga till formen eller skarpt avgränsade (t.ex. runda, ovala eller i form av ett föremål) kan också tyda på misshandel av barnet. Dessutom kräver fläckar av håravfall, många samtidiga skador i olika läkningsfaser samt upprepade otydliga skador noggrannare utredningar.

• Vilka som helst skador på ett spädbarn​
• Skada hos äldre barn som är oproportionerlig i förhållande till barnets ålder och rörlighetsförmåga​
• Blåmärken, brännskador eller andra spår som är ovanliga till formen/skarpt avgränsade (t.ex. ​runda​, ovala ​eller i form av ett föremål) ​
• Fläckar av håravfall​
• Många samtidiga skador i olika läkningsfaser​
• Upprepade otydliga skador

Blåmärken och andra spår av våld finns vanligtvis i ansiktet, ytterörat, nacken, halsen, hårbottnen, ryggen, skinkorna och på lårens inre och bakre ytor. Utgående från platsen för ett blåmärke kan man dock inte entydigt bevisa eller utesluta våld, utan den övergripande situationen ska alltid beaktas utifrån all tillgänglig information.

Blåmärken och andra spår orsakade av våld finns vanligtvis på följande platser: ​

• ansiktet​
• ytterörat​
• nacken​
• halsen​
• hårbottnen​
• ryggen​
• skinkorna​
• lårens inre och bakre ytor.

Blåmärken är vanliga hos barn och orsakas sällan av våld mot barn. De flesta blåmärken hos barn orsakas genom olyckshändelser, till exempel i lek- eller spelsituationer. Ibland finns det en sjukdom bakom blåmärkena. Svaret på den föregående frågan förklarar mer i detalj vilken typ av blåmärken som behöver ytterligare utredas.

Enligt strafflagen är det fråga om misshandel till exempel när en annan persons hälsa skadas eller personen tillfogas smärta genom fysiskt våld. Att ge en knäpp på näsan eller att lugga barnet orsakar någon form av smärta för barnet, varvid det är fråga om ett brott.

I Finland förbjöds fysisk aga av barn genom lag 1983. Som agande anses avsiktligt orsakande av smärta eller psykiskt våld i syfte att straffa eller reglera beteendet hos ett barn. Typiska former av fysisk aga av barn är att ge smisk, knuffa, riva, ge en knäpp på näsan och lugga. Att släpa ett barn i armen och annan hårdhänt behandling som orsakar smärta anses också vara fysisk aga. Det har visat sig att fysisk aga har allvarliga negativa effekter på barnets välbefinnande, beteende och utveckling.

Under årens lopp har föräldrarnas inställning till användning av fysisk aga blivit allt mer negativ. Enligt enkäter har ändå ca en tredjedel av föräldrarna använt våld mot ett barn i uppfostringssyfte. Problemet med straff är att barnet inte lär sig något av dem och orsakar även känslor av förnedring och skam. Istället hjälper beröm och positiv respons barnet att bättre förstå vad som önskas av hen.

Att skrika kan vara så kallat psykiskt våld. Psykiskt våld är ett utbrett fenomen. Dess definition inkluderar handlingar och beteende (eller brist på handling), vilket kan vara avsiktligt men också omedvetet eller oavsiktligt. Psykiskt våld definieras bland annat som ett repetitivt handlingssätt eller en isolerad allvarlig situation där den person som tar hand om barnet försummar barnets känslomässiga, vård- och omsorgsbehov samt kommunicerar till barnet att hen är hotat, värdelöst, defekt, inte älskvärt eller inte önskat.

Ibland är det svårt att skilja mellan enskilda situationer som involverar okänsliga interaktioner, svaga och olämpliga föräldrafärdigheter och när det faktiskt är fråga om psykiskt våld. Om man till exempel skriker till ett barn kan det vara väsentligt att granska i vilka situationer och hur ofta man skriker till barnet, vilken typ av saker som kommuniceras till barnet med att skrika och vad som händer under eller efter att man skrikit.

Finsk lagstiftning utgår också från att handlingar som inte innehåller fysisk kontakt mellan personer eller som inte lämnar fysiska skador också kan klassificeras som misshandel.

Ett barn kan av nyfikenhet söka våldsamt material på webben men kan också snubbla över det oavsiktligt till exempel i kommunikationsgrupper. Prata med ditt barn om hens erfarenheter men pressa inte barnet. Kom ihåg att det är bra om barnet vågar tala om för dig vad hen har sett. Uppskatta det och säg åt barnet att hen gjorde rätt i att berätta om saken. Håll dig på barnets nivå och svara på barnets frågor. Förklara för barnet att filmerna är inbillade historier med skådespelare. Dessutom är det bra att gå igenom det faktum att filmer, webben eller spel inte ger en sann bild av de skador som orsakas av våld. Var medveten om vad ditt barn gör på webben, bland annat vilken typ av appar barnet använder, vem hen chattar med och vilken typ av material hen tittar på.

Att spela olika datorspel är mycket vanligt och populärt. Särskilt pojkar och män föredrar spel som involverar våld, såsom strategi-, krigs- eller skjutspel. Spelen har officiella åldersrekommendationer (både inhemska och internationella) som det är bra att sätta sig in i noggrant. Åldersrekommendationerna innehåller också en beskrivning av vad rekommendationerna baseras på och vilken typ av element i spelet som kan vara störande för barnet. Ännu viktigare är det att sätta sig in i själva spelet och diskutera det med barnet för att hålla reda på vilken typ av spel barnet spelar och med vem.

Resultatet av omfattande analyser som sammanställer vetenskapliga forskningsbevis är att våldsamma spel ökar våldsamt beteende. Kopplingen är dock mycket liten: att spela våldsamma spel förklarar bara några procent av variationen i våld mellan individer. Generellt kan man säga att det är värt att titta närmare på barnets spelande när det är tvångsmässigt och har en negativ inverkan på barnets övriga vardag, människorelationer eller välbefinnande.

Att bo i en familj där en av familjemedlemmarna beter sig våldsamt utsätter barnet för alla skadliga effekter av våld. Även om våldet inte direkt riktas mot barnet skapar en våldsam atmosfär rädsla och otrygghet och om det blir långvarigt kan det utsätta för mångahanda problem. Barnet lär sig också lätt att lösa tvister själv genom våld. 

Ofta är barn mer medvetna om våld än vuxna föreställer sig. Ta upp saken modigt med barnet och lyssna på hens tankar. Förbjud inte barnet att tala om saken med personer utanför familjen. Det är viktigt att våld inom familjen hanteras i ett tidigt skede. Tveka inte att söka hjälp eller fråga om råd. För mer information, vänligen kontakta till exempel barnskyddet i din region och Förbundet för mödra- och skyddshem.

Liksom andra familjerelationer kan syskonrelationer inkludera våld. Syskonvåld underskattas dock lätt och normaliseras, vilket också kan göra det svårt för föräldrar att identifiera och skilja syskonvåld från ofarligt gräl.

Syskonvåld kan vara fysisk, psykisk eller sexuell illabehandling. Vanligtvis är syskonvåld lindrigt fysiskt våld eller psykiskt våld såsom mobbning. I vissa fall kan syskonvåld också innehålla mycket allvarliga handlingar som inbegriper användning av redskap såsom eggvapen eller hot med vapen.

Syskonvåld har också visat sig ha allvarliga psykiska, fysiska och sociala skadliga effekter, varför det främst är de vuxna i familjen som behöver ingripa i det i ett tidigt skede. Om du känner att du inte har tillräckliga medel för att ingripa i våldsamheter mellan dina barn kan du söka hjälp inom olika social- och hälsovårdstjänster, såsom uppfostrings- och familjerådgivningen.

Kontakta barnets skola. Om mobbningen inkluderar fysiskt våld, hot eller till exempel spridning av förnedrande material på nätet kan du också kontakta polisen. Personer under 15 år är inte straffrättsligt ansvariga, men de är ersättningsskyldiga om brottsoffret beviljas ersättning i domstol. När myndigheterna blir medvetna om mobbningen har de sociala myndigheterna också möjlighet att ingripa vid behov. Om barnet har symtom av mobbning, eller om du känner att barnet behöver stöd för att återhämta sig från mobbning, kontakta också skolpsykologen. Du kan också söka efter hjälp via Huolinavigaattori (på finska) i Psykporten för barn.

Med aggression avses kraftfull energi som man måste lära sig att hantera konstruktivt. Ett barn eller en ung person kan ventilera sina aggressiva impulser genom att bete sig våldsamt mot kompisar, föräldrar eller djur. Beteende som skadar andra måste alltid åtgärdas och professionell hjälp bör sökas vid behov. Det finns många olika orsaker till våldsamt beteende. Ett barn eller en ung person kan ha symtom på grund av en livsförändring eller en traumatisk händelse, till exempel föräldrarnas skilsmässa, skolstarten, en flytt eller förlust av en närstående. Det kan också vara fråga om problem med impulskontrollen, som kan vara relaterade till en beteendestörning, ADHD-symtom eller användning av rusmedel. Ibland kan våldsamt beteende också orsakas av att ett barn eller en ung person imiterar och/eller uppvisar symtom på grund av det våld som hen själv utsatts för.

Att fastställa gränser för ett barn är nödvändigt för att skydda barnet själv och andra i situationer där barnet beter sig aggressivt mot andra eller mot sig själv och verbal eller annan styrning är inte tillräcklig för att dämpa barnets beteende. I situationer som denna är det tillåtet att sätta gränser för eller hindra barnet genom kraftmedel men utan att orsaka barnet smärta.  Att hålla fast barnet är inte ett straff, utan ett nödvändigt sätt att garantera barnets och andra personers trygghet i en allvarlig situation.

Det är en bra idé att ta upp innehållet i videon med ditt barn. Det är bra att klargöra för barnet att mobbning och våld är fel. Du kan till exempel prata med ditt barn om hur situationen kan kännas för den mobbade. Skolan behöver också få kännedom om mobbningen (även om t.ex. en video spelats in under skolresan). Om våldet i videon är allvarligt bör det också rapporteras till myndigheterna (se När du misstänker kränkande behandling av barn).

Det är bra att klargöra för barnet att alla är ansvariga för sina egna handlingar även på sociala medier. Videon ska inte laddas upp eller distribueras vidare på sociala medier eller i diskussionsgrupper. Att spela in en video, ladda upp den på sociala medier eller att sprida den vidare kan uppfylla kännetecknen för ett brott, och även om gärningsmannen inte är straffrättsligt ansvarig på grund av sin ålder är hen ersättningsskyldig. Om videon redan finns på sociala medier är det en bra idé att meddela administratören för webbplatsen om den, eftersom material som innehåller våld eller mobbning är förbjudet på praktiskt taget alla stora sociala medietjänster.

Enligt lagen är sexuella handlingar som riktar sig till ett barn eller en ung person under 16 år straffbara (i vissa fall personer under 18 år). Sexuellt utnyttjande omfattar till exempel smekningar, beröringar, oralsex, samlag eller försök till detta samt penetrering av könsorganen med ett föremål. Till utnyttjande räknas även att förmå ett barn till någon av dessa handlingar eller till exempel självsmekningar. Sexuellt utnyttjande förutsätter inte fysisk kontakt, utan det kan ske till exempel på webben eller mobiltelefoner. Som utnyttjande räknas även att förevisa pornografiskt material eller att på annat sätt medvetet utsätta barn för vuxnas sexualitet, att locka barn för sexuella syften samt att köpa sexuella tjänster av ett barn eller en ung person. Också försök till de ovan nämnda är straffbart.

Det att barnet av misstag ser en vuxen naken eller sex mellan vuxna är inte sexuellt utnyttjande. Inte heller en vuxen persons nakenhet i sig utan något sexuellt syfte är utnyttjande, till exempel när man badar bastu eller tar sig ett dopp vid sommarstugan. Tvärtom, om ett barn ser sina närstående nakna kan det bli lättare för hen att ställa frågor och skapa en uppfattning om hur människokroppen ser ut som är mer realistisk – och som avviker till exempel från bilden som det pornografiska utbudet på webben ger. Om ett barn däremot avsiktligt utsätts för vuxnas sexualitet, är det fråga om utnyttjande.

Nej. Ju yngre barnet är, desto oftare känner barnet till förövaren sedan tidigare. Det är dock sällan barnets biologiska förälder. Sexuellt utnyttjande av små barn är mycket sällsynt överhuvudtaget.

Den vanligaste formen av utnyttjande är att ett en ung flicka i puberteten utnyttjas av en ung vuxen man. Ungdomar kan också råka ut för en situation där en okänd vuxen person erbjuder sig att köpa till exempel alkohol till en minderårig förutsatt att den unga går med på en sexuell handling. Även webben utgör för okända vuxna en kanal för att skapa kontakter med ungdomar och sända anonyma sexuellt laddade meddelanden. En relation som en ung person skapat med en person som är äldre än hen själv kan således kännas förtrolig och säker för den unga vilket kan öka risken för att interaktionen sexualiseras.

Pedofili definieras som fortlöpande sexuellt intresse för barn i förpubertetsåldern. Sexuellt intresse för barn i puberteten eller minderåriga som precis kommit över puberteten kalls hebefili. Enligt undersökningar gör inte alla vuxna som har ett sexuellt intresse för barn och ungdomar sig skyldiga till sexuella handlingar som riktar sig till barn eller andra brott, till exempel innehav av material om sexuellt utnyttjande av barn. I brott som gäller utnyttjande av barn är å andra sidan förövaren ofta en person som inte kan definieras som pedofil eller hebefil, utan i bakgrunden finns många olika orsaker till att personen inte längre har så god kontroll över sitt beteende.

Hos unga framskrider den sexuella utvecklingen och intresset för sex mycket individuellt. Åldersbaserade rekommendationer kan därför inte ges om lämplig åldersskillnad i ungdomarnas parrelationer. Enligt strafflagen är skyddsåldern för alla former av sexuellt umgänge16 år. Syftet med lagen är att skydda barn och ungdomar från sexuellt utnyttjande från äldre personer, inte att begränsa sexuella förhållanden mellan ungdomar. Enligt lagen anses därmed inte en handling som sexuellt brott om den inte kränker den sexuella självbestämmanderätten för den andra parten och det inte råder någon stor skillnad i ålder samt själslig och kroppslig mognad mellan parterna. Sexuella relationer mellan 17- och 15-åringar är inte ett brott om relationen är jämlik, det finns inget tvång, påtryckningar eller våld och det inte finns en stor skillnad i mognad mellan ungdomar.

Det är betydligt mer sannolikt att barnets sexuella beteende är en del av barnets normala sexuella utveckling eller en reaktion på en förändring i livet än ett bevis på utnyttjande. På samma sätt som barnet utvecklas till exempel i fråga om de språkliga färdigheterna, utvecklas hen också som en sexuell individ. Denna utveckling omfattar bland annat självutforskning och självsmekning, att barnen leker olika "läkarlekar", att intresse för könsskillnader väcks och frågor ställs om dessa samt att barnet ritar människofigurer med könsorgan. Dagens barn får dessutom lätt tillgång till vuxenunderhållning på webben. Genom denna kan en vokabulär gällande sexualitet och sex utvecklas som annars inte är normal med tanke på åldersnivån.

Barnet kan också få sexuella symtom av förändringar och kriser som livet för med sig, till exempel föräldrarnas skilsmässa, skolstart, flyttning, en närståendes bortgång eller något annat trauma. Redan i ett tidigt skede upptäcker barnet att självsmekning ger vällust och är lugnande. Av denna anledning är det också möjligt att barnet gör så för att lugna ner sig till exempel vid läggdags.

Ja. Att bli intresserad av människokroppen och sexualitet hör till ett växande barns liv. Barnen lägger lätt märke till de vuxnas reaktioner på vad de säger. Om sexualiteten är ett tema som de vuxna har svårt att tackla, kan barnets intresse för sexualitet och sexuellt laddat prat öka. Enligt undersökningar utsätts dessutom barn redan i tidig ålder för sexuellt material. Enligt undersökningarna har många barn under skolåldern sett pornografiskt material, och sannolikheten att de gör det ökar med åldern. Enligt en undersökning som genomfördes i Norden är det mer sannolikt att en 11-åring sett pornografiskt material än att hen inte har gjort det.

Barn upprepar lätt ord som andra barn och vuxna använder, utan att förstå vad dessa betyder. Även saker som barn talar om i detalj kan de ha hört, men de förstår inte nödvändigtvis den verkliga innebörden av orden. Ju äldre barnet är, desto mer konkreta kunskaper om sexualitet har hen antagligen. När man bedömer om det finns anledning till att oroa sig över ett barns prat eller inte, ska hänsyn alltid tas till barnets åldersnivå, individuella utveckling och vad barnet eventuellt redan känner till. Om barnet tar upp subjektiva och konkreta frågor som väcker oro hos de vuxna, kan myndigheterna kontaktas gällande detta.

Till och med mycket små barn är intresserade av skillnaderna mellan könen. Detta är således normalt och en naturlig del av barnets sexuella utveckling. Om ett barn uttrycker detta intresse för dig, svara ärligt på barnets frågor med hänsyn till barnets åldersnivå och förståelse. Tips och material för detta finns till exempel på Befolkningsförbundets sida för Sexualundervisning. Det finns också många böcker för barn, och dessa kan användas som hjälp i diskussioner om till exempel hur ett barn blir till.

Barns teckningar, precis som lek även mer allmänt, innehåller element från både barnets fantasi och upplevelser. Man bör vara mycket försiktig när man drar slutsatser om vilket syfte barnet har haft med en teckning eller en lek eller vad barnet har upplevt. Var således försiktig så att du inte övertolkar innehållet i ett barns teckning eller lek. Du kan till exempel fråga barnet "hur kom du att tänka på att rita en sådan?".

Diskutera barnets erfarenheter från webben med barnet. Försök inte tvinga fram något. Misstankar och beskyllningar är inte rätt sätt att hantera frågorna. Kom ihåg att det är bra om barnet vågar tala om för dig vad hen har sett. Uppskatta det och säg åt barnet att hen gjorde rätt i att berätta om saken. Tänk efter och pröva din egen inställning. Att exponeras för pornografiskt material är inte det samma som att traumatiseras. Håll dig på barnets nivå och svara på barnets frågor. Förklara för barnet att pornografi inte är det samma som sex, utan fantiserat, spelat och påhittat sex som saknar kärlekskänslor, ömhet, affektion och närhet. Dessutom är det bra att ta upp att pornografi inte ger en genuin bild av kroppsförändringarna som puberteten och vuxenåldern för med sig.

Enligt undersökningar utgör faktorer som skyddar mot sexuellt utnyttjande närvaron av en trygg vuxen/trygga vuxna i ett barns liv samt möjligheten för ett barn att hemma tala om sina problem och upplevelser. Detta gäller barn och ungdomar i alla åldrar. En sund självkänsla är också ett bra skydd då det gäller att hantera förslag som läggs fram i diskussioner på nätet. När barnet är litet kan man i samband med till exempel bad berätta vilka delar av kroppen som är privata och att inte vem som helst får beröra dessa.

Man kan inte skydda ett barn genom att skrämma upp hen. Det kan till exempel bli nödvändigt för ett barn att tala med en vuxen, om barnet tappar bort sig när hen rör sig självständigt. Då är det förnuftigare att uttryckligen ge barnet rådet att be om hjälp från en vuxen, exempelvis en person som har egna barn, i stället för att kategoriskt förbjuda barnet att tala med främmande vuxna. Det är extremt sällsynt att en främmande vuxen skulle utsätta ett barn för våldsamma eller sexuella handlingar – även om dessa fall i allmänhet överskrider nyhetströskeln och därför lätt stannar kvar i minnet.

Enligt både undersökningar och praktiska erfarenheter verkar det som om ett barn som inte har fått tillräcklig uppmärksamhet från de vuxna som tar hand om hen lättare än andra blir utsatta för utnyttjande, eftersom hen söker uppmärksamhet från andra vuxna. Som förälder skyddar du således ditt barn bäst genom att tillbringa tid med hen och lyssna när hen berättar något för dig, oavsett om det gäller stora eller små frågor.

I genomsnitt har de finländska barnen goda kunskaper om webbsäkerhet. Det är också viktigt att öppet och ärligt, utan att skrämma, diskutera de negativa sidorna med webben tillsammans med barnen. Det skapar säkerhet hos barnen när de vet hur de ska agera i misstänksamma eller konstiga situationer. En negativ inställning till webben och en överdriven begränsning av webbanvändningen – och hot om detta som straff – leder lätt till en situation där barnet inte vill eller vågar vända sig till föräldrarna när det behövs. Det måste vara tillåtet att tala om otrevligheter och dåliga erfarenheter på webben utan att det leder till att barnet straffas eller anklagas.

Säg att du är intresserad av vad barnet håller på med på webben. Låt webbanvändningen och diskussioner om denna bli en del av vardagen, precis som diskussionerna om vad som hänt under skoldagen. Det är bra att tillsammans med barnet gå igenom att hen inte ska ge ut bilder av sig själv, sitt telefonnummer, sin adress till en främmande person eller en ny bekantskap.

Nej, enbart rodnad på underlivet är inte ett tecken på utnyttjande. Rodnad på små barns underliv kan bero på många olika faktorer, till exempel bristfällig hygien, hudirritation (till exempel på grund av sekret i blöjan), gnidning, infektion, hudsjukdom m.m. Dessa andra orsaker är mycket vanligare orsaker till rodnad än utnyttjande. Då det gäller misstankar om utnyttjande ska alltid hänsyn tas till helheten, dvs. finns det någon annan faktor än rodnad på underlivet som tyder på utnyttjande.

Det finns många olika typer av utnyttjande, och därför kan även skadorna som detta orsakat vara mycket olika. Ofta lämnar utnyttjandet inga fysiska spår. I allmänhet läker också skador på könsorganen och ändtarmsöppningen snabbt. För det mesta är skadorna på mödomshinnan så små att det krävs ett mikroskop eller specialkompetens för att kunna konstatera dessa. Situationen är i det närmaste alltid sådan att ingen utomstående i efterhand kan lägga märke till huruvida ett barn eller en ung person blivit utsatt för sexuellt utnyttjande.

Mödomshinnan, dvs. hymen, kan i fråga om formen och storleken vara mycket olika. En allmän missuppfattning är att mödomshinnan vore en kompakt eller ogenomtränglig hinna som spricker i det första samlaget. I allmänhet har mödomshinnan även hos barn en öppning genom vilken bland annat menstruationsblödningen kan rinna ut.  Det förekommer stora anatomiska variationer mellan individerna, och något entydigt "oskuldstest" finns inte. Man kan till exempel inte på basis av huruvida en kvinna blöder vid sitt första samlag dra några säkra slutsatser om tidigare samlag eller andra sexerfarenheter.

När ett utnyttjande har uppdagats funderar ofta föräldrarna och även yrkespersonerna över om man på basis av något tecken redan tidigare kunde ha lagt märke till att barnet blivit utnyttjat. Utgående från vetenskaplig forskning och erfarenheter i praktiken vet man dock att det är mycket svårt att upptäcka sexuellt utnyttjande. Sexuellt utnyttjande kan inte identifieras, och det går inte att dra slutsatser om detta utifrån beteendet eller symtomen. Varje barn och ung person reagerar på ett individuellt sätt på utnyttjandet, och många faktorer påverkar reaktionen. Samtliga symtom eller något visst beteende som observerats hos ett barn är inte heller nödvändigtvis en följd av sexuellt utnyttjande.

Dessutom har undersökningar också visat att barn inte tillnärmelsevis alltid talar om utnyttjandet, och detta kan ha många orsaker, till exempel att barnet vill undvika eventuella negativa konsekvenser för olika parter till följd av att hen berättar något. Gärningsmannen kan också ha förbjudit barnet att berätta något, eller också har barnet kanske inte förstått karaktären av det inträffade överhuvudtaget. Det viktiga är också att ta sikte på framtiden, eftersom det är onödigt, även om det är förståeligt, att känna skuld eller skam över att man inte lagt märke till något tidigare. Det är också bra att låta barnet höra att det alltid är förövaren som är skyldig till det som hänt – inte offret eller hens familj.

Det finns ingen vetenskaplig bevisning på så kallade omedvetet förträngda minnen. Tvärtom: vi vet att man i allmänhet kommer ihåg de centrala omständigheterna i traumatiska händelser bättre än andra situationer. Det finns också rikligt med vetenskaplig bevisning på att skenminnen är relativt enkla att skapa hos såväl barn som vuxna och att minnesbilderna lätt modifieras genom extern information som fås till exempel i en diskussion, i synnerhet hos barn.

Man vet också att många barn av olika anledningar inte berättar om utnyttjande som de upplevt överhuvudtaget eller först flera år efter händelsen. I dessa situationer har nog barnet i allmänhet kommit ihåg händelsen, men inte till exempel förstått innebörden av denna eller också har hen velat skydda gärningsmannen och därför inte berättat något för någon. Det är också möjligt att barnet eller den unga medvetet vill låta bli att tänka på det som skett och således inte reflekterar över detta på en lång tid. Någon faktor som anknyter till minnet kan sedan leda till att hela händelsen återkallas och skapa en känsla av att personen inte har kommit ihåg saken tidigare. 
 
Det är också utmanande att skilja åt så kallade skenminnen och riktiga minnesbilder. Ett typiskt drag i skenminnena är dock att personen överhuvudtaget inte kommit ihåg saken, utan minnesbilden kan ha dykt upp i mycket detaljerad form, till exempel i terapi.

Barn upprepar lätt ord som andra barn och vuxna använder, utan att förstå vad dessa betyder. Även saker som barn talar om i detalj kan de ha hört, men de förstår inte nödvändigtvis den verkliga innebörden av orden. När man bedömer om det finns anledning till att oroa sig över ett barns prat eller inte, ska hänsyn alltid tas till barnets åldersnivå, individuella utveckling och vad barnet eventuellt redan känner till. Om barnet tar upp subjektiva och konkreta frågor som väcker oro hos de vuxna, kan myndigheterna kontaktas gällande detta.

Då det gäller barn är det också sällan fråga om samma typ av medveten lögn som till exempel en vuxen lägger fram. Ett barn under skolåldern som har gjort något olovligt och försöker dölja det kan försöka komma med en nödlögn som involverar någon annan person. I undersökningar och i praktiken har man fått kännedom om många fall där en misstanke som grundat sig på ett barns påhittade påstående visat sig vara ogrundad. I allmänhet anses det dock vara sällsynt att ett barn med vett och vilja skulle ljuga (om kränkande behandling). Tonåringar är i sin tur lika kapabla att ljuga som vuxna, även om det för en ung person som utvecklas är svårare än för en vuxen att förutse de eventuella följderna av osanningar.

Ett barns berättelse kan också modifieras i interaktionen med en vuxen. Redan mycket små barn förstår att en fråga kräver ett svar och kan även sträva efter att ge de vuxna svar som inte är sanningsenliga. I synnerhet små barn kan inte skilja åt händelser som de har upplevt från sådana som diskuterats och kan uppfatta diskuterade frågor som verklighet. Vid diskussion om kränkande behandling kan barnet dessutom ha fått stor uppmärksamhet av den vuxna vilket är en positiv upplevelse för barnet. Detta kan uppmuntra barnet att berätta mer om saken och signalera att det är önskvärt att hitta på en historia.

När ett barn berättar om kränkande behandling är det viktigt att föräldern inte pressar eller ifrågasätter barnet, utan lämnar över utredningen av ärendet till myndigheterna. Föräldern ska inte "tenta" barnet om huruvida hen talar sanning eller ljuger. Av undersökningarna har det framgått att ett motiv för barnen att ljuga eller låta bli att berätta något är rädslan för att de själva eller någon annan ska råka ut för negativa konsekvenser.

Det finns inga tillförlitliga metoder för att utifrån beteendet (gester, miner, känslouttryck) säkert kunna fastställa om ett barn eller en vuxen talar sanning. Inte ens de yrkespersoner som i sitt arbete ska sträva efter att bedöma klienternas pålitlighet klarar av detta. 
 
Om barnet till exempel verkar motsträvigt, ångestfyllt eller gråtmilt, kan detta förklaras på många olika sätt. Barnet kan komma ihåg en upprivande incident eller också kan själva situationen då den återges skapa ångest hos barnet. Det kan också kännas obehagligt för barnet att tala illa om en person som är viktig för hen eller också kan hen uppleva det som besvärligt att besvara svårförståeliga frågor. Barnet kan dessutom reagera på de vuxnas starka reaktioner eller eftertryckliga frågor. Å andra sidan kan diskussionen vara ångestframkallande för ett barn också om barnet berättat en historia som inte stämmer exempelvis på grund av påtryckningar från en vuxen person eller för att dölja egna felaktiga handlingar och undgå straff.

Även om misstanken kan väcka starka känslor är det viktigt att saken utreds av polisen och barnskyddet. Du ska således inte nämna misstanken för barnet eller i barnets närvaro. Polisen strävar efter att så exakt som möjligt reda ut hur och av vilken anledning misstanken har väckts och om det är skäl att inleda en förundersökning i saken. Du kommer att höras och får föra fram din egen synpunkt på frågorna. Under utrednings- och rättsprocessen har du rätt till ett biträde som ser till att ditt rättsskydd iakttas i alla faser av processen. Läs mer i avsnittet Utredning av misstänkt kränkande behandling av barn.

Man kan söka hjälp med problemet, och det lönar sig. Erfarenheterna har varit positiva i Sverige och Tyskland där terapi redan länge har erbjudits personer som har sexuella fantasier om barn eller känner ett sexuellt intresse för barn. Många har fått hjälp så att de inte har gjort sig skyldiga till sexualbrott mot barn. Hjälp och stöd finns till exempel i Sexpo-stiftelsens SeriE-projekt (på finska) Psykportens avsnitt för egenvård (på finska).