Hjärntumörer

Under denna rubrik behandlar vi tumörer i centrala nervsystemet, alltså i skallen och ryggmärgskanalen. Tumörerna kan utgå från hjärna eller ryggmärg, eller från omgivande vävnader. Tumörer i andra delar av kroppen (t.ex. lunga, bröst, hud och tarm) kan även skicka metastaser in i centrala nervsystemet.

Av de opererade hjärntumörerna, frånsett metastaserna, utgår

  • 50 % från stödjeceller i hjärna och ryggmärg, gliom
  • 25 % från hjärnhinna, meningeom
  • 10 % från nervskida, schwannom
  • 10 % från hypofysen, hypofysadenom
  • 5 % från andra vävnader.

Meningeom

Dessa tumörer har sitt ursprung i spindelvävshinnan (arrachnoidea) och växer i hårda hjärnhinnan (dura) inne i skallen eller ryggmärgskanalen. Vanligen finns det endast en tumör, vilken är skarpt avgränsad och växer långsamt. Meningeomen kan förorsaka symtom, i synnerhet om de blir stora, då de klämmer på hjärna eller ryggmärg eller på andra vävnader. Genom irritation av hjärnan kan de även förorsaka epileptiska anfall. Av meningeomen är 90 procent godartade (GI) och ett sådant växer sällan pånytt, om man lyckas avlägsna det i sin helhet.

Gliom

Dessa har sitt ursprung i hjärnans eller ryggmärgens stödjeceller (gliaceller). Gliacellerna indelas enligt utseende och uppgift och beroende på sitt ursprung kan ett gliom därför kallas astrocytom, oligodenrogliom, oligoastrocytom eller ependymom. Utöver dessa finns det en rad ovanligare gliom. Gliomen klassificeras i fyra grupper där Gradus I är den mest godartade och Gradus IV den mest elakartade. Bestående bot genom operation är för närvarande möjlig endast för gliom av Gradus I. Syftet med operation för tumörer av Gradus II–IV är att stoppa eller bromsa sjukdomen, vilket särskilt i klasserna III och IV även kräver strål- och cytostatikabehandling. Gliomen av Gradus II-IV har ingen skarp gränsyta i relation till normal hjärnvävnad, till skillnad från meningeomen, vilket gör att tumören sällan kan avlägsnas i sin helhet.

Metastaser

Hälften av alla hjärntumörer är metastaser från cancer i andra organ, speciellt lungor, bröst, tjocktarm, njurar och hud (melanom). Av cancerpatienterna får cirka en fjärdedel metastaser i hjärnan.

Av hjärnmetastaserna är 80 procent i storhjärnan och 20 procent i lillhjärnan. En patient med metastasering till hjärnan har vanligen flera hjärnmetastaser (60%).

Metastaser i hjärnan kan bestrålas, men i vissa fall kan en operation vara till nytta för patienten. Det gäller i synnerhet fall där metastasen är stor och ger symtom och där sjukdomen i övrigt är väl kontrollerad. Mot operation talar en aggressiv sjukdom med flera hjärnmetastaser och metastaser på annat håll. Strålbehandling kan ges på traditionellt vis eller stereotaktiskt, vilken innebär att en stor stråldos koncentreras till ett litet område. Som smärtstillande behandling används strålbehandling av hela hjärnan och kortisonbehandling. Prognosen för patienter med hjärnmetastasering avgörs av den bakomliggande cancern.

Hypofysadenom

Tumörer i hypofysen är nästan alltid godartade. De kan orsaka störningar i kroppens hormonbalans (över- eller underproduktion). Dessutom kan en stor tumör i hypofysen trycka på synnerverna, vilket orsakar synproblem och i värsta fall blindhet.

Tumörer i hypofysen behandlas i samarbete med neurologer och invärtesläkare (endokrinologer). Patienter som inte kan behandlas med läkemedel genomgår operation. I dag utförs operationen nästan utan undantag genom näsan som ett endoskopiskt ingrepp. Kroppens hormonbalans undersöks såväl före som efter operationen och eventuella avvikelser korrigeras.

Hörselnervstumörer, dvs. akustikusneurinom

Hörselnervstumören är godartad och utgår från den åttonde hjärnnervens nervskida. Den är skarpt avgränsad och växer långsamt. Tumören kan behandlas genom operation eller stereotaktisk strålbehandling men i många fall är det nog att man kontrollerar tumören med jämna mellanrum. Avgörande för valet av behandling är främst tumörens storlek, dess tillväxtbenägenhet samt patientens ålder.

Hörseln bevaras även efter operationen hos mer än hälften av de patienter som har en liten tumör och god hörsel före operationen. Detta förklaras av att tumören, namnet till trots, i själva verket utgår från balansnerven och inte hörselnerven. Om tumören är stor är utsikterna att bevara hörseln sämre. Dålig hörsel före operationen blir inte bättre utan i regel sämre.

Förlamning av ansiktsmusklerna förekommer efter såväl operation som strålbehandling. Det beror på att ansiktsnerven löper alldeles intill hörsel- och balansnerven och att den därför ofta sitter hårt fast i tumören. Lyckligtvis är förlamningen, med dagens operationsteknik, vanligen övergående. Färre än 5% får en bestående förlamning.

Tumörer i ryggmärgskanalen

Cirka en femtedel av tumörerna i centrala nervsystemet finns i ryggmärgskanalen. I själva ryggmärgen är astrocytom och ependymom de vanligaste, utanför ryggmärgen meningeom och schwannom. Även här förekommer metastaser om ock ytterst sällan i själva ryggmärgen.

Meningeom och schwannom behandlas i regel med operation och resultaten är goda. Tumörer inne i ryggmärgen bedöms från fall till fall. En direkt operation för att avlägsna eller förminska tumören är i vissa fall möjlig, men ibland kan man endast försöka förbättra ryggmärgens funktion genom att göra mera utrymme för ryggmärgens och tumörens samexistens. Metastaser i ryggraden behandlas främst med strålbehandling, även om operation i vissa fall är aktuell.