Sjukdomar i hjärnans blodkärl


Sjukdomar i hjärnans blodkärl delas in i två huvudgrupper: 
  •  cirkulationsstörningar som orsakar blodproppar 
  •  sjukdomstillstånd som orsakar hjärnblödningar
Neurokirurgi behövs särskilt vid sjukdomar i den senare gruppen, antingen för att behandla en blödning som redan har inträffat eller för att förebygga en eventuell blödning. Vid förebyggande av blodproppar i hjärnartärerna begränsas den kirurgiska behandlingen för närvarande till vissa specialfall.
 
De viktigaste orsakerna till hjärnblödning är: 
  •  spontana hjärnblödningar utan strukturella avvikelser i blodkärlen
  •   hjärnaneurysm
  •   missbildningar i hjärnartärer och vener
  •  kavernösa hemangiom, dvs. missbildningar i blodkärlen
 
Spontan hjärnblödning
 
I de flesta fall av hjärnblödningar hittar man ingen avvikande blodkärlsstruktur som skulle öka risken för blödning. I dessa fall är det vanligen fråga om en bristning av en mycket liten kapillär och blödning i samband med detta. Det är fråga om en sjukdom som särskilt förekommer hos äldre. Högt blodtryck, diabetes och rökning är de största riskfaktorerna för denna typ av blödning. Blödningen återkommer sällan på samma ställe.
 
Den viktigaste faktorn som påverkar återhämtningen är storleken på blödningen och dess läge samt den skada som den orsakat hjärnvävnaden. I allmänhet är inte operationsbehandling till någon nytta vid denna sjukdom.
 
Hjärnaneurysm och blödning under spindelvävshinnan, dvs. SAB
 
Hjärnaneurysm är typiskt ett påsformigt utskott som bildas på en stor hjärnartärs förgreningsställe och vars vägg är klart svagare än i ett vanligt blodkärl.
 
Hjärnaneurysm är veterligen inte medfött. En svag vägg i aneurysmet kan plötsligt brista, vilket orsakar en hjärnblödning under spindelvävshinnan och ibland också i hjärnvävnaden. Det är fråga om ett livsfarligt tillstånd som många patienter dör av trots modern behandling.
 
De viktigaste riskfaktorerna vid aneurysmblödning är rökning och högt blodtryck samt storkonsumtion av alkohol. Symtom på brustet hjärnaneurysm är plötslig och mycket svår huvudvärk, illamående och kräkningar, nackstyvhet och ljuskänslighet i ögonen, varierande grad av svaghet i extremiteterna och/eller talstörning samt ofta förlorande av medvetandet.
 
I första hand försöker man stänga ett brustet aneurysm, eftersom upp till hälften av patienterna kan få en ny blödning som ofta är ännu våldsammare än den första blödningen. Moderna metoder för stängning av ett brustet aneurysm är antingen mikroneurokirurgi och stängning av utbuktningen med ett metallclips eller intravenös tilltäppning med tunna platinatrådar (s.k. koiler) på ett genomlysningsbord. Båda metoderna är effektiva, och för varje patient väljs den metod som bäst lämpar sig för honom eller henne.
 
Blödning under spindelvävshinnan, dvs. SAB (subaraknoidalblödning), påverkar hela kroppens funktion, varför en stängningsoperation av ett aneurysm ofta följs av en behandling som kan ta allt från flera dagar upp till flera veckor på intensivvårdsavdelning, och efter att återhämtningen har kommit igång behövs ibland långa rehabiliteringsperioder.
 
Rädsla, ångest, humörväxlingar samt minnesproblem och depression är vanliga hos SAB-patienter. Med tanke på rehabiliteringen är dock patientens egen motivation av väsentlig betydelse. För SAB-patienter som återhämtat sig bra samt för deras närstående ordnas grupphandledningskvällar vid HUCS neurokirurgiska klinik med cirka 2–3 månaders mellanrum.
 
Icke-brustet hjärnaneurysm
 
Icke-brustna aneurysm hittas oftast av en slump, i samband med andra undersökningar av huvudet eller behandling av ett brustet aneurysm. Ibland kan ett hjärnaneurysm orsaka symtom utan blödning, särskilt om det är stort och trycker mot vissa nerver på nedre ytan av hjärnan, vilket orsakar t.ex. dubbelseende.
 
Vid icke-brustna aneurysm överväger man förebyggande behandling i syfte att förhindra eventuell hjärnblödning. Behandlingsbeslutet fattas från fall till fall, och på beslutet inverkar patientens ålder, hälsotillstånd, aneurysmets storlek och läge samt många andra faktorer. För de patienter hos vilka riskerna med behandlingen bedöms vara mindre än risken för blödning rekommenderas behandling.
 
Missbildning orsakad av artärer och vener, dvs. AVM
 
AVM (arteriovenös missbildning) är en medfödd men icke-ärftlig missbildning i blodkärlen, där det inte finns något normalt kapillärnätverk mellan artären och venen. På grund av detta kan artärblodet rinna direkt till vensidan med ett större tryck än vanligt. Venernas väggar är svagare än artärernas, och de kan plötsligt brista när högt flödestryck riktas mot dem. AVM ligger ofta i storhjärnan, men kan även förekomma i lillhjärnan och ryggmärgskanalen. AVM börjar utvecklas redan i fosterstadiet och växer ofta med åldern.
 
Symtom på icke-brusten AVM kan vara migränliknande ständig huvudvärk, epilepsi, förlamningssymtom eller ökat intrakraniellt tryck. Det första symtomet på brusten AVM kan vara mycket hård huvudvärk, förlamningssymtom och medvetslöshet.
 
Målet är att alltid behandla en brusten AVM för att förebygga en ny blödning. Vid icke-brusten AVM måste man individuellt överväga behandlingen utifrån ett flertal faktorer. I regel är målet att behandla även en icke-brusten AVM om det är tekniskt möjligt och om riskerna inte är orimliga. Behandlingsalternativen är att helt avlägsna förändringen genom mikroneurokirurgi, täppa till förändringen intravenöst med olika limaktiga ämnen eller riktad strålbehandling. Ofta kombinerar man olika behandlingsformer för att uppnå bästa möjliga slutresultat. Enligt nuvarande uppfattning ska hela AVM avlägsnas från blodcirkulationen för att förhindra blödning. Delvis behandling hjälper inte.
 
Kavernöst hemangiom
 
Kavernöst hemangiom eller kavernom är en medfödd, oftast icke-ärftlig blodkärlsmissbildning som till skillnad från AVM ger ett ringa blodflöde. Kavernom är oftast en förändring med en diameter på några centimeter. Det kan förekomma en eller flera sådana förändringar. De orsakar sällan en enskild stor blödning, utan blöder lite åt gången, vilket orsakar lokal irritation i den omgivande hjärnvävnaden och ibland utlöser ett epileptiskt anfall.
Behandling krävs i första hand vid kavernom med symtom, dvs. som antingen har blött eller orsakat ett epileptiskt anfall. Dessa behandlas genom att förändringen avlägsnas i sin helhet genom mikroneurokirurgi.
 
Hjärninfarkt
 
Den viktigaste behandlingen vid akut hjärninfarkt är trombolysbehandling som sätts in i tid. Syftet är att återställa blodcirkulationen i det tilltäppta kärlet. För behandlingen ansvarar i första hand neurologer, och HUCS är en av världens ledande enheter i trombolysbehandling vid akut hjärninfarkt. Hjärninfarktpatienter kan endast sällan hjälpas med neurokirurgi. I vissa specialfall kan man minska ökat hjärntryck med kirurgisk behandling och därigenom rädda fungerande hjärnvävnad.
 
Det finns vissa speciella sjukdomar som förknippas med försämrad blodcirkulation i hjärnvävnaden och som uppstått under en lång tid (t.ex. moya-moya-sjukdom). För dessa patienter kan man överväga att göra en bypassoperation av hjärnartärerna, där ett blodkärl utanför skallen förenas med en hjärnartär i syfte att leda mer oxiderat blod till hjärnan och förhindra att en ny hjärninfarkt uppstår. Situationen påminner mycket om bypassoperationer av hjärtat, med den skillnaden att de behandlade kärlen vanligen är avsevärt mindre. I Finland har bypassoperationerna av hjärnartärer koncentrerats till HUCS neurokirurgiska klinik.