Känslor som sjukdomen kan ge upphov till

Tecken på en första chock kan vara att patienten till exempel förnekar sjukdomen, får en stark känsla av skuld eller skuldbelägger någon annan, blir hysterisk, beter sig påstridigt eller beter sig kallt och känslolöst. I början av en kris är patienten ofta oförmögen att ta till sig information om sjukdomen eller behandlingen av den. Verkan av chocken och hur den yppar sig är mycket individuellt.
 
Chockfasen kan vara från några sekunder till några dagar. Därefter återvänder patienten till verkligheten och den befintliga situationen. Då sätts människans egna försvarsmekanismer i gång, och hon strävar efter att klara sig på ett sätt som är typiskt för henne.
 
En del människor har ett fungerande kontaktnät som består av familjen och andra närstående människor. Tillsammans med dem kan man ge utlopp för sina känslor. En del människor saknar denna möjlighet. I sådana fall kan utomstående hjälp behövas. Att söka hjälp är inte ett tecken på att man är misslyckad, utan ett förnuftigt och bra sätt att klara sig igenom en kris. Man kan söka hjälp till exempel hos en cancersköterska på sjukhuset, en cancerorganisation eller en stödperson från mun- och halscancerföreningen.
 
I samband med sjukdomen och behandlingarna, eller efter dem, kan patienten känna behov av att isolera sig från det sociala livet. Ett förändrat utseende, svårigheter att tala och äta kan få patienten att känna sig annorlunda än andra människor. Om isoleringen fortsätter en längre tid eller leder till att patienten blir en enstöring, är det skäl för en anhörig och/eller sköterskan att ta upp frågan. Patienten behöver stöd och uppmuntran för att höja sin självkänsla.
 
Den mentala återhämtningen efter en sjukdom börjar först när patienten har hanterat sina känslor, det vill säga gått igenom sorgen. Hur det går till och hur lång tid det tar är individuellt. En del människor sörjer genom att tiga, andra pratar eller sysslar med något aktivt. Det finns inte något rätt eller fel sätt. Det viktigaste är att ge sorgen tid och rum. Också patientens anhöriga ska tillåtas att sörja.
 
Efter det att behandlingarna tagit slut kommer patienten med tiden fram till en situation då han eller hon börjar få grepp om livet igen. Patienten och hans eller hennes familj lär sig att leva ett så fullödigt liv som möjligt trots de förändringar som sjukdomen för med sig.