Kranskärlsröntgen

​Vem behöver kranskärlsröntgen och varför?

 

Diagnosen kranskärlssjukdom kan mycket ofta ställas utifrån patientens symtom, en klinisk läkarundersökning och ett kliniskt arbetsprov (arbets-EKG). Kranskärlsröntgen behövs alltså inte alltid. Den är dock motiverad när patienten bedöms ha nytta av en invasiv behandling av kranskärlssjukdomen, dvs. en ballongvidgning eller en bypassoperation, för vilka man behöver så noggrann information om kranskärlens tillstånd som möjligt. I vissa fall kommer kranskärlsröntgen också i fråga som diagnostisk undersökning i situationer där orsaken till patientens svåra symtom är oklar. Om symtomen på kranskärlssjukdom är stabila, görs kranskärlsröntgen enligt plan och utan brådska, men dock vanligen inom några veckor eller senast inom tre månader efter att behovet har konstaterats. Om det däremot är fråga om plötsligt uppträdande eller försvårade och instabila symtom, görs undersökningen inom 1–2 dygn efter att remissen eller patienten har kommit till sjukhuset – eller i de svåraste fallen under jourtid. 
 

Hur ska man förbereda sig för kranskärlsröntgen?

 
Kranskärlsröntgen kan göras polikliniskt, varvid patienten kommer till sjukhuset och skrivs ut samma dag. Ibland behöver patienterna behandlingar före undersökningen, t.ex. vätsketerapi, och ibland längre uppföljning efter undersökningen, då en eller ett par dagars vård på vårdavdelningen är nödvändig. Till en poliklinisk kranskärlsröntgen hör ett förberedande besök hos sjukskötaren vid kardiologiska polikliniken vanligen några dagar före den planerade undersökningsdagen. Under detta besök får patienten information om den kommande undersökningen. Man försäkrar sig även om att nödvändiga förundersökningar med laboratorieprov har gjorts.
 
Till förberedelserna på undersökningsdagen hör premedicinering med lugnande läkemedel (s.k. antihistaminpreparat) som förebygger överkänslighet mot konstrastmedlet. Om patienten tidigare har fått svåra överkänslighetssymtom av jodhaltigt kontrastmedel, övervägs riskerna och nyttorna av undersökningen mycket noggrant genom att diskutera med patienten. Undersökningen kan göras efter gemensamt beslut med stark medicinering som förebygger allergiska reaktioner.
  

Hur görs undersökningen och hur bedöms resultaten?

 
Ingreppet görs i lokalbedövning. Ingreppet kan antingen göras via strålbensartären (A. radialis) eller via ljumskartären (A. femoralis). Den kardiolog som gör ingreppet bestämmer rutten, och utifrån detta förbereder de skötare som assisterar vid undersökningen patienten för undersökningen. Den valda artären punkteras med en nål. Efter detta för man in en tunnväggad holk i artären, via vilken en böjlig införingstråd och undersökningskateter förs in till aortaroten i kranskärlens mynning med hjälp av röntgengenomlysning. Kateterns spets är mjuk och skadar mycket sällan blodkärlen. Jodhaltigt kontrastmedel sprutas in i kranskärlet, och bilder på dess passage i kranskärlet tas med hjälp av röntgenstrålar och sparas i datorns minne. Bilder tas ur flera olika vinklar och på båda kranskärlen för sig. Bilderna kontrolleras direkt efter undersökningen, och svårighetsgraden hos de förträngningar som konstaterats identifieras antingen genom att bedöma eller mäta dem med hjälp av datorn. Vid behov kompletteras undersökningen med en intern tryckmätning eller ultraljudsundersökning av kranskärlet. Röntgenbilderna liksom de eventuella intraarteriella ultraljudsundersökningarna arkiveras digitalt och sparas vid behov på en separat CD-skiva. 
 
Syftet med kranskärlsröntgen är att utreda om patienten har en kranskärlssjukdom, om sjukdomen kräver invasiv behandling och om ballongvidgning kommer i fråga eller om bypassoperation är ett bättre alternativ. Behandlingsbeslutet fattas tillsammans med patienten genom att diskutera olika alternativ. I vissa fall är det viktigt att överväga behandlingsvalet tillsammans med hjärtkirurger innan specialisternas behandlingsrekommendation presenteras för patienten. Ibland kan den bästa
behandlingen vara att enbart fortsätta med läkemedelsbehandling.
  

Risker med kranskärlsröntgen?

 
Kranskärlsröntgen är inte ett helt riskfritt ingrepp. Smärta, blåmärken eller svullnad kring injektionsstället i artären är rätt så vanligt, men ofta ofarligt. Ibland kan blödning från injektionsstället dock förlänga sjukhusvården, och i undantagsfall kan en bristning i artären uppstå. För att stoppa blödningen måste bristningen sys i operationssalen. Livshotande artärblödningar i bäckenområdet eller bakom bukhinnan är mycket sällsynta. Kranskärlsröntgen kan orsaka rytmrubbningar som behandlas under undersökningen, antingen med läkemedel eller med elchock (defibrillering). Spänning och smärta i anknytning till injektionen i artären kan utlösa ut en reflex som stimulerar vagusnervens funktion, vilket leder till sänkt blodtryck och långsammare puls. Patienten känner sig svag och mår illa, men symtomen lindras dock snabbt med hjälp av infusion och läkemedel som blockerar vagusnerven. En sådan reaktion förhindrar inte att undersökningen fortsätter.
 
Kateterns spets kan orsaka lokala skador i mycket sjuka och sköra kranskärl. Från en mycket skrovlig aterosklerotisk aorta kan det lossna kalkflisor, kolesterolmassa eller lokalt koagel som kan leda till en störning i hjärnans blodcirkulation eller till och med hjärninfarkt. Död till följd av kranskärlsröntgen är en ytterst sällsynt komplikation som endast förknippas med undersökningar av de svårast sjuka patienterna.
 
Kontrastmedlet kan förvärra en befintlig njursvikt. God vätsketerapi före och efter kranskärlsröntgen minskar risken för njurskada. 
 
Den sammanlagda risken för svåra komplikationer vid kranskärlsröntgen (svår blödning, hjärninfarkt, död, svår njurskada) är cirka 0,5–1 procent.