Elektrofysiologisk undersökning

​Vad är en elektrofysiologisk undersökning av hjärtat?

 
En elektrofysiologisk undersökning är en undersökning av hjärtrytmrubbning inne i hjärtat. I undersökningen kan man utreda om patientens symtom beror på rytmrubbning, vilken rytmrubbning det är fråga om, på vilket ställe i hjärtmuskeln rytmrubbningen uppstår och om rytmrubbningen är farlig. Resultaten visar också hur rytmrubbningen kan behandlas. Behandlingsalternativen är bl.a. läkemedelsbehandling, kateterbehandling (kateterablation) eller pacemakerbehandling. Ibland behövs inga specialbehandlingar, utan det är tillräckligt att informera om rytmrubbningens egenskaper. 
 

Vem behöver en elektrofysiologisk undersökning?

 

En elektrofysiologisk undersökning görs när rytmrubbningen orsakar svåra symtom eller om rytmrubbningen bedöms orsaka fara. Svåra symtom är till exempel upprepade plötsliga takykardianfall, plötslig medvetslöshet eller bröstsmärta vid hjärtklappningar. Beslutet om en elektrofysiologisk undersökning fattas av en kardiolog som är specialiserad på behandling av rytmrubbningar.
 

Före undersökningen

 

Före den elektrofysiologiska undersökningen utreds hjärtats tillstånd med andra metoder såsom vilo-EKG, arbets-EKG eller dygns-EKG (Holter). Ofta görs också en ultraljudsundersökning av hjärtat. I specialfall görs en kranskärlsröntgen i samband med den elektrofysiologiska undersökningen.
 

Föreberedelser i ingreppsrummet

 

Skötarna sätter in en kanyl i venen i handryggen för dropp. Via ka-nylen kan man vid behov ge lugnande läkemedel för att lindra spänning. På bröstkorgen fästs klisterelektroder för kontinuerlig EKG-registrering.  Undersökningen görs via blodkärlen i ljumskvecket, så håret på området rakas bort. Patienten täcks med sterila lakan.
 

Hur ingreppet går till

 

In i hjärtat tar man sig via de stora blodkärlen (oftast lårvenen, ibland lårartären) i ljumskvecket. Huden i ljumskvecket bedövas och ventiler sätts in i lårvenen. Via dessa ventiler styrs ett antal mjuka och böjliga rör, dvs. katetrar, inne i hjärtat via den nedre hålvenen med hjälp av röntgengenomlysning. Det gör inte ont när katetrarna ligger inne i blodkärlen och när de styrs inne i hjärtat.
 
Katetrarna kopplas till en dator med hjälp av vilken rytmrubbningen undersöks. I undersökningen utreds hur den elektriska impulsen sprids i hjärtat under normal rytm och vid olika stimuleringar samt under den egentliga rytmrubbningen. Hjärtat stimuleras upprepade gånger under några sekunder med varierande hastigheter, och extraslag orsakas i hjärtat. Mellan stimuleringarna görs ett några sekunders uppehåll. Patientens tillstånd, blodtryck samt hjärtrytm och de elektriska signaler som man får inifrån hjärtat observeras ständigt. På detta sätt får man veta om patienten har extra ställen i hjärtat där den elektriska impulsen uppkommer eller omvägar som kunde orsaka rytmrubbningen (t.ex. en medfödd extra elektrisk bana).
 
Syftet med undersökningen är att orsaka en rytmrubbning, eftersom det är det enda tillförlitliga sättet för att fastställa var och hur rytmrubbningen uppkommer. Rytmrubbningen stoppas lätt genom stimulering via katetrarna. Förmaksflimmer kan ibland kräva defibrillering, som utförs under kortvarig narkos. Farlig kammararytmi, som ibland förekommer hos hjärtsjuka, stoppas omedelbart med defibrillering.

Undersökningsresultaten och -fynden syns direkt, och patienten informeras om dessa. Samtidigt framgår det bästa sättet att behandla rytmrubbningen. En del rytmrubbningar kan behandlas i samband med ingreppet med en s.k. kateterbehandling. Om behandlingen av rytmrubbningen kräver specialinstrument eller om kateterbehandlingen medför risker, utförs den egentliga kateterbehandlingen i ett senare skede. Även en eventuell pacemaker sätts in i ett senare skede.
 

Uppföljning och behandling under ingreppet

 

Ingreppet görs i lokalbedövning. Som premedicinering ges avslappnande och lugnande läkemedel. Vid behov kan dosen höjas under ingreppet. Om en kateterbehandling utförs samtidigt, förhindras den smärta som orsakas av behandlingen med intravenös smärtstillande medicinering, som även lugnar ner och ofta orsakar en lätt sömn. Vanlig narkos används endast i specialfall, eftersom de flesta rytmrubbningar inte ger sig till känna under narkos. Blodets koagulationsbenägenhet minskas vid behov med heparin som ges intravenöst.
 

Efter ingreppet

 

Undersöknings- och behandlingskatetrarna samt ventilerna i blod-kärlen avlägsnas efter ingreppet genom att man drar ut dem, och de små hålen i blodkärlen stängs genom att man pressar fast dem.
 

Komplikationer av ingreppet

 

Risken för farliga komplikationer vid elektrofysiologisk undersökning är mycket liten. Blödning från injektionsställena i blodkärlen kan ibland leda till att återhämtningen tar några dagar längre och kan ibland kräva operativ behandling. Ökad blödningsrisk orsakas av blodkärlens avvikande lokalisering, förkalkning av blodkärlen, övervikt och medicinering som minskar blodkoagulationen. Det är mycket sällsynt att hjärtat skadas vid ingreppet. Om katetern skulle göra ett hål i hjärtmuskeln, skulle en blödning i hjärtsäcken som omger hjärtat kunna orsaka en farlig situation (tamponation). Denna behandlas genom att man avlägsnar blodet från hjärtsäcken, ibland med hjälp av en hjärtoperation.
Blodpropp eller inflammation är mycket osannolika komplikationer.
 

Utskrivning och uppföljning efter ingreppet

 

Patienten skrivs ofta ut på kvällen efter ingreppet. Ibland behövs observation på sjukhuset till nästa dag. Dagen efter ingreppet kan man gå normalt. Man får köra bil först dagen efter utskrivningen. Man ska undvika fysisk ansträngning och att sitta hopkurad under 1–2 veckor. Efter ingreppet behövs ingen annan eftervård. Anvisningar om övrig uppföljning och medicinering ges före utskrivningen.