Symtom och sjukdomar som undersöks polikliniskt

Många neurologiska symtom och sjukdomar handlar inte om en situation som kräver omedelbar neurologisk vård. Undersökning och behandling av exempelvis kronisk huvudvärk, såsom spänningshuvudvärk och migrän, utförs i regel inom primärvården. På samma sätt inleds utredning av t.ex. minnessvårigheter, skakningar och domningssymtom på en hälsovårdscentral eller företagsläkares mottagning. Läkaren remitterar patienten till den neurologiska polikliniken i området när diagnosen eller den fortsatta vården kräver ett ställningstagande av en neurolog.
 
Det viktigaste diagnostiska verktyget för en neurolog är patientens egen berättelse om sina symtom. Neurologen utför även en klinisk undersökning, dvs. undersöker bland annat muskelstyrkan, känseln, reflexerna och hjärnnervernas funktion manuellt och med hjälp av olika slags undersökningsredskap. Neurologen tar vid behov hjälp av bland annat olika typer av laboratorieundersökningar och bilddiagnostiska undersökningar, mätningar av nerv- och muskelfunktionen (s.k. klinisk-neurofysiologiska undersökningar) samt andra yrkesgruppers, t.ex. olika terapeuters och neuropsykologers, expertis för diagnos av sjukdomen.
 
En diagnos ställs på neurologiska polikliniken, och symtomens eller den konstaterade sjukdomens natur gås igenom tillsammans med patienten. Därefter inleds behandlingen och en fortsatt plan görs upp. I de flesta fall återvänder patienten till den remitterande läkaren för behandling av denna. Vid vissa långvariga neurologiska sjukdomar stannar dock patienten kvar för uppföljning av den neurologiska polikliniken för att det ska vara möjligt att regelbundet bedöma sjukdomens förlopp samt behandlingens inverkan och lämplighet. Ibland kan det hända att det trots omfattande undersökningar inte påträffas några tecken på en nervsjukdom som skulle förklara patientens symtom. Även detta är ofta ett viktigt resultat, eftersom det är möjligt att utreda andra (t.ex. psykiska) faktorers inverkan på patientens symtom när en nervsjukdom är utesluten.
 
Behandlingen av kroniska neurologiska sjukdomar är ofta förknippad med långvarig medicinering. För många sjukdomar finns det läkemedelsbehandling som bromsar sjukdomen eller lindrar symtomen även om det inte finns någon behandling som botar sjukdomen helt och hållet. Till den första gruppen räknas bl.a. MS-sjukdomen och till den senare Alzheimers och Parkinsons sjukdomar. Merparten av dem som har epilepsi blir symtomfria med regelbunden medicinering som förhindrar anfall.
 
Ett särdrag inom neurologin är rehabiliteringens stora betydelse: vid många sjukdomar lindras symtomen av träning som upprätthåller den fysiska och mentala funktionsförmågan, upprätthåller arbetsförmågan eller gör det möjligt för patienten att klara sig mer självständigt i vardagen. Behovet av rehabilitering bedöms och rehabiliteringen utförs i fortsättningen av en multiprofessionell arbetsgrupp, som beroende på situationen utöver en neurolog även omfattar en sjukskötare, en fysioterapeut, en ergoterapeut, en talterapeut, en neuropsykolog och/eller en socialarbetare.