Hormonell behandling av bröstcancer

Av bröstcancer är cirka tre fjärdedelar hormonreceptorpositiv. Det här innebär att det på cancercellernas yta finns s.k. hormonreceptorer eller -mottagare. Östrogenet i organismen binds vid hormonreceptorerna och aktiverar en signalkedja, som ökar cancercellernas delning. I en kvinnas organism finns rikligt med östrogen före klimakteriet, men även efter klimakteriet finns det fortfarande östrogen i kvinnans organism, bland annat i fettvävnaden, även om äggstockarnas funktion har blivit svagare.
 
Som tilläggsläkemedelsvård efter operation av hormonreceptorpositiv bröstcancer i ett tidigt stadium används ofta hormonell behandling, som förbättrar prognosen för denna typ av cancer. De hormonella läkemedel som vanligtvis används är antiöstrogenet tamoxifen och aromatashämmare såsom letrozol.
 
Tamoxifen är ett läkemedel som hindrar att östrogen binds vid cancercellernas hormonreceptorer eller -mottagare genom att konkurrera om samma bindningsställen. Tamoxifen fungerar således som en motreaktion mot östrogen i bröstcancervävnaden. Tamoxifen har emellertid annanstans i organismen också liknande verkningar som östrogen, till exempel i livmoderns slemhinna, i benstommen och som regulator av fettvärden i blodet.
 
Aromatashämmare hindrar produktionen av östrogen i organismen utanför äggstockarna, i synnerhet i fett- och muskelvävnaden. Aromatashämmarläkemedel lämpar sig endast för behandling av bröstcancer för kvinnor som passerat klimakteriet, för dessa läkemedel inverkar inte minskande på östrogenproduktionen i äggstockarna. Östrogenproduktionen i äggstockarna är den viktigaste östrogenkällan före klimakteriet. Hos unga kvinnor kan aromatashämmare kombineras med ett läkemedel som förhindrar äggstockarnas verksamhet (såsom Zoladex).
 
Enligt undersökningar ger hormonbehandling vid bröstcancer den största nyttan när den används i fem års tid. Den senaste tidens forskning visar emellertid att en del av patienterna drar nytta av en längre hormonbehandling på upp till 10 år. Som hormonbehandling kan man använda antingen ett och samma läkemedel eller byta läkemedel efter tre eller fem år.
 

Biverkningar

 
Hormonella läkemedel mot bröstcancer ger biverkningar hos en del patienter. Alla hormonella behandlingar som används som tilläggsvård kan orsaka klimakteriebesvär såsom varma och kalla vallningar, svettning, sömnlöshet, humörsvängningar, sexuell olust samt torrhet i slemhinnorna i de yttre könsorganen och slidan. Klimakteriesymptomen lindras eventuellt när behandlingen fortskrider och genom livstilssförändringar såsom t.ex., motion, viktkontroll och undvikande av överdrivet alkoholbruk. Någon gång är detta emellertid inte tillräckligt, och då behövs också läkemedelsbehandling.
 
Till kvinnor som haft bröstcancer och som har svåra klimakteriesymptom kan man prova att ge icke hormonell läkemedelsbehandling såsom ergotamin eller venlafaxin. Östrogen- eller gulkroppshormon som doseras genom munnen eller huden kan öka risken för att bröstcancern förnyas, och de lämpar sig därför inte för behandling av klimakteriesymptom hos kvinnor som haft bröstcancer.
 
Som behandling mot torrhet i slemhinnorna i slidan rekommenderas i första hand hormonfria fuktande preparat (t.ex. Ceridal-olja, Repadina-vagitorier) som finns fås på apoteket utan recept.
Vagitorier som innehåller estriol (t.ex. Ovestin, Pausanol) kan användas mot störande symptom i slemhinnorna endast i samband med antiöstrogenbehandling (tamoxifen) högst en gång i veckan. Patienten kan diskutera om dessa med den behandlande läkaren eller bröstcancersköterskan.
 
Aromatashämmarnas vanligastebiverkningar är styvhet i lederna på morgnarna och när man börjar röra på sig, vilket beror på östrogenbrist. Styvheten i lederna lättar vanligen under dagen, när man rör på lederna. Stelheten i lederna märks ofta redan under de första veckorna av behandlingen, men lindras med tiden. Utöver stelhet i lederna kan patienten lida av ledsmärtor. Även smärtsymptomet kan gå över. Detta är emellertid inte alltid fallet, och då kan en sedvanlig smärtmedicinering såsom ibuprofen (Ibuxin, Burana) vara till hjälp. I besvärliga situationer kan man utgående från cancerläkarens bedömning pröva ett annat aromatashämmarpreparat eller byta hormonbehandlingen till tamoxifen.
Aromatashämmare påskyndar i någon mån benskörhet, och därför läggs kalcium- och D-vitamintillägg till behandlingen. Alla bröstcancerpatienter rekommenderas dessutom att motionera.
 
Tamoxifen ökar risken för ventrombos, som ger symptom i form av svullnad och ömhet i ena nedre extremiteten. Vid misstanke om ventrombos är det skäl att omedelbart uppsöka första hjälpen. Om blodpropp konstateras, ska patienten genast sluta att ta tamoxefin och kontakta bröstcancersköterskan. Under behandlingen med tamoxifen ska patienten vid behov sköta om förhindrande av graviditet. Även om menstruationen redan har upphört, kan det under behandlingen med tamoxifen förekomma små extra blödningar. Det är då skäl att kontakta gynekologen, som kontrollerar slemhinnorna i livmodern, för tamoxifen kan eventuellt leda till att slemhinnorna blir tjockare och i sällsynta fall även till maligna förändringar.
 
Om biverkningarna är svåra, rekommenderas att patienten tar kontakt med en bröstcancersköterska vid Kliniken för cancersjukdomar, som ordnar ett lämpligt läkemedel mot symptomen eller vid behov byte av läkemedlet utgående från en bedömning av läkaren.

Förändringar i mental prestationsförmåga under och efter cancerbehandlingarna

Betydelsen av ett hälsosamt levnadssätt efter en bröstcanceroperation