Diagnos och stadiebedömning

En misstanke om prostatacancer väcks vanligtvis på grund av förhöjt PSA i plasma, dvs.  prostataspecifikt antigen. Vid prostatacancer stiger PSA-koncentrationen i plasma (PSA "läcker" från cancercellerna in i blodomloppet), men PSA stiger också bland annat på grund av godartad prostataförstoring och infektioner. Av denna anledning betyder ett förhöjt PSA inte automatiskt att det är fråga om prostatacancer utan mätningen bör i allmänhet upprepas. Utöver PSA kan koncentrationen av fritt PSA (anges i procent) användas. En låg andel (%) fritt PSA ökar misstanken om prostatacancer. Gränsvärdet för fortsatta undersökningar är i regel  ≤ 15 %.

Lokal prostatacancer orsakar praktiskt taget inga symtom. Män med lokal prostatacancer har samtidigt ofta godartad prostataförstoring som orsakar symtom i samband med urineringen. Dessa leder till fortsatta undersökningar, t.ex. mätning av PSA-värdet och till en eventuell misstanke om prostatacancer. Spridd prostatacancer kan däremot ge skelettsmärta, urineringsbesvär och nedsatt allmänkondition som symtom.

Diagnosen för prostatacancer är baserad på ultraljudsledda nålprov som via ändtarmen tagits från prostatan. Före ingreppet får patienten antibiotika för att förhindra infektioner. Innan provbitarna tas bedövas prostatan. Undersökningen tar ca 20 minuter och efter ingreppet finns det inget behov av sjukskrivning. Ingreppet är i regel ganska smärtfritt. De vanligaste sekundära symtomen är att det i viss mån kan finnas blod i urinen och blod i sperma. Allt oftare görs redan i diagnosfasen en magnetundersökning av prostatan och tas så kallade riktade provbitar.

Patologen undersöker om det finns cancer i provbitarna. Om patologen konstaterar cancer i prostata, bedömer patologen aggressiviteten med hjälp av Gleasonsystemet. Gleasonsumman är en av de viktigaste prognostiska faktorerna för prostatacancer.

Vid bedömningen av prognosen för prostatacancer används en riskgruppsklassificering som grundar sig på sjukdomens kliniska spridning (T-klass), patologens bedömning av Gleasonsumman och blodets PSA-koncentration enligt följande:


Om hos en symtomfri patient konstateras en liten risk för cancer behövs inga rutinartade stadiebedömningar. Vid cancer med måttlig eller stor risk eller för en patient med symtom görs vid behov ytterligare undersökningar för att fastställa sjukdomens spridning (skelettscintigrafi, datortomografi av kroppen, magnetundersökning av prostatan och i vissa fall PET-datortomografi ).