Sidinnehåll
En svår specifik svårighet i tal- och språkutvecklingen (dysfasi), svåra specifika svårigheter med flera symtom och misstanke om utvecklingsstörning är symtom som bedöms inom den specialiserade sjukvården (Social- och hälsovårdsministeriets Enhetliga grunder för icke-brådskande vård). Grundläggande utredningar för dessa patientgrupper görs dock av en arbetsgrupp inom primärvården, som även sätter in tidigt stöd.
Med specifika neurologiska svårigheter avses problem inom en viss del av barnets utveckling i situationer där barnets övriga utveckling ligger på en normal nivå. De vanligaste svårigheterna är läs- och skrivsvårigheter samt räknesvårigheter, vilka räknas som specifika inlärningssvårigheter. Barn som lider av dessa bör få specialundervisning i skolan i ett tillräckligt tidigt skede.
Andelen barn med specifika språkliga svårigheter bedöms uppgå till hela sju procent när även lindriga svårigheter beaktas. Enligt den finländska rekommendationen God medicinsk praxis är ett språkligt problem svårt om ett barn som fyllt tre år inte kan uttrycka sig verbalt, om barnet har ett betydande språkligt förståelseproblem, om kommunikationssvårigheterna stör barnets möjligheter att delta i vardagliga interaktionssituationer och lära sig nya saker eller om barnet behöver alternativa kommunikationsmetoder i nästan alla situationer.
I ovan nämnda fall hör undersökningar, rehabilitering och uppföljning enligt den regionala arbetsfördelningen antingen till den foniatriska eller till den barnneurologiska enheten.
När barnet har svårigheter inom flera delar av sin utveckling så att de inte kan skiljas från varandra, är det fråga om en blandad specifik utvecklingsstörning. Barnets funktionsförmåga kan då vara nedsatt så att prestationen ligger klart under den normala åldersfördelningen. Om barnets kognitiva kunskaper i stor utsträckning ligger på en mycket svag nivå och situationen inte misstänks vara tillfällig till exempel på grund av brist på stimulans, talar man om utvecklingsstörning.
En svår utvecklingsförsening syns i hanteringen av vardagliga funktioner i form av inlärningssvårigheter och ibland även i den sociala förmågan. Vid omfattande utvecklingsförseningar är den viktigaste rehabiliteringsmetoden stimulans som lämpar sig för barnets utvecklingsnivå samt tillräckligt stöd i vardagliga situationer, rehabiliterande dagvård och lämplig skolform. Individuella rehabiliteringsmetoder är till nytta när en utvecklingsavvikelse förhindrar barnets deltagande på hans eller hennes egen utvecklingsnivå till exempel inom kommunikation, lek eller inlärning.
Mera information:
Förbundet Utvecklingsstörning
HEROSAK
Aivoliitto (på finska)
God medicinsk praxis-rekommendation (på finska): Kielellinen erityisvaikeus (dysfasia, lapset ja nuoret)