Sidinnehåll
Spirometriundersökning
Spirometri är en grundläggande undersökning som mäter lungornas funktionsförmåga. Med hjälp av den undersöker man astma och obstruktiv lungsjukdom (COPD). Vid undersökningen drar patienten lungorna fulla med luft och blåser ut med full kraft i en spirometrianordning som mäter bland annat volymen av utandningsluften och flera olika strömningshastigheter. Vid behov utförs ett bronkdilatationstest där patienten som undersöks ges en medicin som vidgar luftrören. Spirometriundersökningen upprepas efter ungefär 10 minuter. Resultaten jämförs i syfte att bedöma inverkan av medicinen.
Diffusionskapacitetsundersökning
Vid diffusionskapacitetsundersökning mäter man omsättningen av andningsgaser (syre och koldioxid) mellan lungblåsorna och blodcirkulationen. Undersökningen används för att bedöma lungvävnadens funktionsförmåga och lungvolymerna vid olika lungsjukdomar, såsom lungemfysem, förtjockning av lungvävnaden (fibros), inflammatoriska lungsjukdomar, efter blodpropp i lungan (lungemboli) och därtill för uppföljning av eventuella biverkningar av vissa läkemedel på lungorna.
Vid undersökningen andas patienten in testgas i lungorna och håller andan i ungefär tio sekunder varefter han andas ut lätt.
Oscillometriundersökning
Med oscillometri undersöks lungornas funktion, i allmänhet astma, hos småbarn. Man placerar ett munstycke mellan barnets tänder genom vilket barnet andas normalt. En lätt klämma placeras om näsan varvid barnet andas endast genom munstycket. Vid behov kan en belastningsoscillometriundersökning utföras där barnet efter de första mätningarna får springa ute i 5–7 minuter. Efter belastningen ska barnet andas flera gånger i oscillometern under 10–15 minuter. På det här sättet undersöker man inverkan av fysisk belastning på lungornas funktion. I samband med undersökningen utförs alltid ett bronkdilatationstest, med andra ord undersöker man vilken inverkan en vidgande medicin har på lungornas funktion.
Kväveoxidtest
Genom ett kväveoxidtest mäter man kväveoxidhalten i luften som patienten andas ut. Patienten blåser lungorna tomma, placerar ett munstycke i munnen, drar lungorna fulla med luft och blåser ut jämnt. Utandningsluften innehåller alltid små mängder kväveoxid men mängden ökar klart vid inflammatoriska lungsjukdomar som astma.