Behandling av läpp- och gomspalt

Läppspalt och läpp-käkspalt

Vi opererar läppspalt vid 3–6 månaders ålder. Först senare, vid 9–11 års ålder, utför vi bentransplantation för att rätta till benfelet som orsakas av läpp-käkspalt.

Gomspalt

Vi sluter gomspalt vid 9 månaders ålder. Gomspalt sluts genom att frigöra slemhinneflikarna i mjuka och hårda gommen och sedan sy ihop spalten.

Läpp-gomspalt

Nu för tiden korrigerar vi oftast läpp-gomspalt så att vi vid 4 månaders ålder först sluter läppen och spalten i den hårda gommen. Vi sluter den mjuka gommen vid 10 månaders ålder. Vi korrigerar käkspalten genom bentransplantation vid 9–11 års ålder.

Korrigering av näsa och/eller läpp

Näsplastik är krävande både vid enkelsidiga och dubbelsidiga breda spalter och ytterligare korrigerande operationer är vanliga. Vid dubbelsidiga spalter brukar det så gott som alltid behövas en senare näsoperation för att rätta till den låga och breda näsprofilen. Näsans stödstruktur repareras med hjälp av brosktransplantationer när patienten är sex år gammal eller äldre. Vi kan göra den slutliga korrigeringen av näsa och läpp oftast först efter patienten har vuxit färdigt.

Talförbättrande kirurgi

Barn som har haft gomspalt kan till en början tala mera otydligt och nasalt än andra barn i samma ålder. Talet blir dock i många fall bättre av sig själv eller med hjälp av talterapi. Ungefär vart femte av dessa barn behöver opereras senare för att göra näsporten trängre och därmed förbättra talproduktionen.

Bentransplantation

Vid enkel- och dubbelsidiga läpp- och gomspalter samt vid spalter som räcks ända till tandköttet genomförs en bentransplantation, oftast när patienten är 9–11 år gammal. Avsikten är att rätta till avsaknaden av ben i gomtaket och näsgolvet samt att säkerställa att de permanenta tänderna kan växa i käkspalten. Som transplantat brukar spongiöst ben från tarmbenskammen användas. Patienterna brukar behöva tandreglering efter bentransplantationen.

Operativ behandling av tillväxtstörningar i käken

Nästan hälften av de ungdomar med enkel- eller dubbelsidig läpp- och gomspalt utvecklar en tillväxtstörning i övre käken och i mellersta delen av ansiktet. Detta medför ofta svår bettfel, korsbett, vilket kan orsaka betydande störningar i käkarnas funktion och ansiktets utseende.

Tillväxtstörningar i överkäken kan inte repareras enbart med tandreglering, utan kirurgi behövs även där för att rätta till förhållandet mellan käkarna.

Tillväxtstörningar i överkäken behandlas oftast med en operation av överkäken. Vi brukar operera den i slutet av växtperioden.

Vid svårare tillväxtstörningar kan man behöva även två operationer, den första under uppväxten och den andra i slutet av växtperioden.
Ibland behövs även operation av underkäken för att reparera ansiktsstrukturen. Förutom bettreglering, fäster vi speciell uppmärksamhet vid osteotomi också i utseendet och ansiktets proportioner. Den för spaltpatienter typiska näsformen kan komma att framträda efter Le Fort I osteotomi. Därför gör vi ofta en näsoperation i samband med osteotomi.

Nästan alla barn med gomspalt brukar samla ihållande limliknande sekret i mellanörat (limöra). Från mellanörat som finns bakom trumhinnan öppnar upp en anslutning till svalg genom örontrumpeten.

Vid gomspalt fäster musklerna som öppnar och stänger örontrumpeten på ett avvikande sätt och fungerar dåligt. På grund av detta fungerar inte ventilation i mellanörat normalt och slemhinnan börjar utsöndra slem. Enligt den samtida vetenskapen är denna slemutsöndring inte skadlig för öronen, men om utsöndringen är riklig kan den orsaka hörselnedsättning.

Vid behov sätter man in rör i spaltbarnets limöron för att barnet ska kunna höra bra. Man trär ett litet rör, som liknar en trådrulle, in i trumhinnan, som luftar örat genom hörselgången i mellanörat.

Om rör i trumhinnan behövs, gör vi det vanligtvis i samband med spaltoperationen. Om hörseln är dålig, kan vi sätta rör i öronen redan tidigare.
Rören sitter kvar på trumhinnan mellan ca 6 månader till 2 år och försvinner sedan oftast av sig själv. Efter det övervakar vi ifall en ny limöretillstånd utvecklas. Om det händer, sätter vi in nya rör i öronen.

Efter stängningsoperationen, när barnet växer och anatomin förändras, försvinner oftast tendensen till limöron, vanligtvis vid förskole- eller skolålder, men det är mycket individuellt.

Barn med limutsöndring ges lätt antibiotikakurer i samband med vanliga virusinfektioner. Vid influensa är det lätt att tolka limöra felaktigt som öroninflammation.

Det är en bra att berätta för läkarna som undersöker barnet att det handlar om ett spaltbarn. Det är därför mycket troligt att det finns limutsöndring i öronen när rören inte fungerar.

Limutsöndringen försämrar trumhinnans rörlighet och tympanometer visar en liknande kurva som vid en plötslig öroninfektion. I detta fall bör man uppmärksamma om trumhinnan är uppsvälld. Först när trumhinnan är utbuktande, är det nödvändigt att starta en antibiotikakur för plötslig öroninflammation.

Läpp- och gomspaltspatienter har ofta tandpositions- och bettavvikelser samt tillväxtstörningar i käkarna. För att korrigera dessa behöver så gott som alla barn med spalt tandreglering i skolåldern. Dessutom kan det krävas protetik, dvs att man ersätter de egna tänderna med olika tandproteser, samt käkkirurgi på grund av störningar i käktillväxt. Patienterna brukar behöva tandreglering också efter bentransplantationen.

Typiska avvikelser i tanduppsättningen i samband med spalter innebär avvikelser i antalet tänder, tändernas struktur och form samt rubbningar i tandframbrottet. Avvikelser är mer vanliga i permanenta tänder än i mjölktänder.

Avsaknaden av permanenta tänder är desto vanligare ju mera omfattande spalten har varit. Avsaknaden av tänder kan korrigeras antingen genom att stänga glappet med tandreglering eller ersätta de saknade tänder med tandproteser.

Även bettavvikelserna brukar vara desto svårare ju mera omfattande spalten har varit. Typiska bettavvikelser innebär felställning av tänder i spalten, trånghet och utvecklingsstörning i övre käken, som kan leda till korsbett på de främre eller sidotänderna.

Endast en del av spaltpatienter behöver tandprotetik. Majoriteten är unga och unga vuxna, men även äldre behöver nya proteser och reparationer av de gamla proteserna. De som har haft läpp-käkspalt eller läpp-gomspalt är mest i behov av en protetisk behandling, eftersom dessa vanligtvis orsakar de största förändringarna i både tandbenet och tänderna. Tandprotetik är en del av behandlingen av spalter.

Spaltbarnets språkliga färdigheter utvecklas vanligtvis normalt. En del barn som har haft gomspalt kan till en början tala mera otydligt och nasalt än andra barn i samma ålder. Talet blir dock i många fall bättre av sig själv eller med hjälp av talterapi.

Nasalitet eller snörvlande yppar sig lindrigast liksom som att man fnyser eller fräser ut luft genom näsan när tryckkonsonanterna (k,p,t,s) uttalas.
För att korrigera hypernasalitet krävs kirurgi och talterapi.

Ungefär vart femte av dessa barn som har haft gomspalt behöver opereras senare för att göra näsporten trängre för att förbättra talproduktionen.