Gå till huvudinnehåll

Tillbaka till solen

En hjärninfarkt tvingade Pekka Aho att ge upp flygning, men i stället har han fått ny kontakt med naturen och fotografering. I egenskap av en av HUS erfarenhetsexperter berättar Aho sin historia och uppmuntrar andra som drabbats av hjärninfarkt att börja med nya saker.

Pekka Aho lentokoneessa

Den tredje februari 2013 var Helsingforsbon Pekka Aho en framgångsrik trafikflygare och en man i bästa form: en orubblig presterare och en blixtsnabb beslutsfattare.

Aho var 54 år gammal och hade just klarat av en fem dagars pärs, flygarens periodiska hälsoundersökning. Han visade att han behärskade de ständigt föränderliga bestämmelserna, de teoretiska kunskaperna och luftfartskrumelurerna på engelska. Blodtrycket hade nått den övre gränsen av det normala, men arbetet skulle nog fortsätta minst ett år till, åtminstone fram till följande hälsokontroll.

Den söndagsmorgonen mådde Aho dock inte bra.

Vänstra handen kändes domnad och var immobil. Han kunde inte lyfta huvudet från kudden. Han hade inte ont någonstans, men endast högra handen gick med på att fungera. Aho var ensam i sin arbetsbostad i Seinäjoki, och telefonen fanns inte inom räckhåll.

Nu tror jag att jag förlorade flyglicensen var Ahos första tanke.

Livet på vingar

Hans passion för flygning väcktes redan när han var fem år gammal då han fick ett modellflyg av sin pappa. Förebilder fanns i den sydösterbottniska familjen: hans farbror hade flugit bombplan och hans kusin jaktplan.

När Aho var femton år gammal hade han upptäckt glidflygplanen, och inget annat rymdes i hans värld. Ett par år senare fick han licens för motordrivna flygplan, men endast för att kunna bogsera ett segelflygplan upp i luften.

Aho säger att människan fångas av en mystisk frihetskänsla uppe i luften. Det finns inget bättre i världen.

Föräldrarna ansåg att Aho borde ha börjat på gymnasiet, men Aho ville hellre ha en examen som kunde garantera ett yrke och samtidigt ge möjligheter att studera till yrkesflygare. Aho blev merkonom och yrkesflygare när han var 21 år gammal.

I början av 1980-talet värvades Aho av flygbolaget Wasawings. Han arbetade som styrman tre år, ytterligare tre år som kapten och det sista året som företagets huvudinstruktör. Det var en fin period som slutade i Wasawings konkurs och recessionen. Aho blev arbetslös.

– Det var inte min grej att vara arbetslös, och därför grundade jag ett fotograferingsföretag ett par veckor senare, säger Aho.

Tre år senare var det vingarna som förde honom igen: Aho värvades som flygare för ett privat affärsjetplan. Kunderna reste runt i Europa, och Aho tillbringade 180 dagar av året utomlands. Ofta togs veckosluten upp av resor. Arbetet var roligt, även om hotellövernattningarna förlorade sin charm.

Aho ansåg själv att han fortfarande var en handelsman som hade flygning endast som hobby. Men regleringen av denna hobby ökade hela tiden, bestämmelserna ändrades fortlöpande. Av Aho krävdes ett val för att hålla sina flygkunskaper uppdaterade, och därför beslöt sig Aho slutligen för att bli yrkesflygare. Fotobutiken i Seinäjoki fick en ny ägare.

Ord har betydelse

Kanske det var flygarens fysiska kondition som räddade Aho den tredje februari 2013. Trots att endast den ena handen lydde order lyckades han ta sig från sovrummet till köket.

Minnesbilderna av det som hände är permanent osammanhängande, och han har inga bilder av den en och en halv timme långa resan. I något skede hade han dragit sig in under sängen. Det var då konstigt, tänkte han när han låg och stirrade på bottenbrädorna.

Aho minns att han gav ambulansen beröm för att vara fin när han slutligen hade lyckats ringa nödnumret och öppna dörren för ambulansförarna. På centralsjukhusets akutavdelning frågade skötaren Aho om han hade druckit. Sedan bröts filmen.

Aho var på intensivvårdsavdelningen åtta dagar som kändes som en evig ljus morgon. Vid gränsen mellan liv och död överväldigades han av en känsla av att allt var fullständigt bra i världen. Det kändes som om det fanns en plan bakom allt.

Vid stunder av medvetande såg Aho sin fru och sin dotter gråta vid sänggaveln. Det enda minnet han har av detta är tanken att man ville ha honom kvar på denna sida av världen. Aho ville komma tillbaka.

Blodproppen i hjärnans blodomlopp hade dock gett upphov till många skador. Vänstra sidan av kroppen var totalförlamad.

– Läkarna sade att det nog inte blir någon flygare av mig längre och att de bästa dagarna ligger bakom, berättar Aho.

Det var ett hårt meddelande, det finns fortfarande mycket att svälja.

– En av mina vänner har av egen vilja slutat med flygandet. Jag fick inte välja om jag vill sluta eller inte.

Aho transporterades med ambulans för fortsatt vård till hemkommunen, Mejlans sjukhus.

– Den skötare som tog emot mig sade att nu ska vi få pojken i skick. Jag är henne evigt tacksam för de positiva orden.

Pekka Aho juttelemassa

Hur man håller en pappersmugg

När Aho var 50 år hade han tänkt att livet bara har börjat – så många bra grejer verkade vara i sikte. När han var 54 år hade drömjobbet som flygare bytts ut mot aktiv rehabilitering efter en hjärninfarkt.

– Fram till denna tidpunkt hade jag varit ung och vacker. Så förändras livet, grimaserar Aho.

Rehabiliteringen började med grundläggande vardagssysslor på Mejlans neurologiska vårdavdelning och fortsatte på Dals sjukhus. Aho lärde sig att använda vänstra handen på nytt. Han skulle krama en boll och använda båda händerna för att inta måltider. Och en pappersmugg skulle hanteras snyggt, utan att skrynkla ihop den.

Fysioterapeuterna och skötarna tvingade honom med varsam hand framåt när Aho försökte lata sig. Steg för steg förbättrades färdigheterna och krafterna. Skogsstigarna lärde honom att röra sig på lutande, ojämna underlag.

Aho berättar att det av epikrisen framgick att en väsentlig del av hjärnan hade förstörts. Det har påverkat kroppsfunktionerna på många sätt.

– I vänstra foten är känseln fortfarande bristfällig, och därför lägger jag överhuvudtaget inte märke till exempelvis en sten i skon. Efter en promenad kan blodet strömma.

Det verkade dock som om han huvudsakligen hade återfått funktionsförmågan i vardagen. Aho kände sig välmående – något för välmående.

Informationshanteringen prövas

Fortfarande trivdes inte Aho med att vara sysslolös, och därför fattade han ett beslut om att lära sig ett nytt yrke. Pensionsförsäkringsbolaget stödde beslutet, och efter att ha kämpat sig igenom studier som tog ett år längre för honom än för andra blev Aho fastighetsmäklare.

I dag krävs det stora ansträngningar för honom att lära sig något nytt.

När arbetet började stod det klart att informationshanteringen lidit mer än Aho hade kunnat ana. Visningarna och förhandlingarna som varade från morgon till kväll blev alltför krävande.

När han skrev på datorn lydde högra handen klanderfritt, men den vänstra flöt okontrollerat över tangentbordet. Hjärnan beaktade endast den text som medvetet skrivits med högra handen och ignorerade vänstra handens solonummer. Senare lindrades detta symtom, men någon annan måste fortfarande kontrollera alla Ahos texter.

När han lämnade sitt arbete uppstod en oförutsebar röra. Försäkringsbolaget ansåg att Aho var för frisk för invalidpension, och det ville inte lyckas att anmäla sig som arbetslös. Under ett halvt år fick han inte pengar från något ställe. Lyckligtvis fanns det tillgångar som kunde säljas.

Han var tvungen att släppa kärleken till arbetet. Men vem är arbetsnarkomanen, om det inte längre går att arbeta?

Pekka Aho keskustelemassa lentokoneen edessä

En plats i världen

Tidigare vingburen, i dag vingbruten, är Ahos sätt att presentera sig.

En flygare måste ställa höga krav på sig själv och sträva efter utmärkta prestationer. Detta stöder just inte välbefinnandet hos en person som deltar i rehabilitering efter en hjärninfarkt. Oeftergivenheten – eller tjurskalligheten, som Ahos familjemedlemmar kallar det – hade drivit Aho till en situation där han verkade alldeles för frisk för att vara för sjuk för arbetslivet.

En hjärninfarkt ger upphov till disposition för depression, och inte heller Aho undgick detta. Aho är fortfarande förargad över att den goda återhämtningen verkade rinna ut i sanden på grund av penningbekymmer.

Och hur blir det om man måste kämpa ytterligare tre eller fyra år innan man kan pensionera sig?

Och om man blir tvungen att klara sig utan inkomster ett halvt år?

Varför måste någon som drabbats av en sjukdom ännu orka med detta?

När Aho sökte sin plats i samhället upptäckte han mycket i sin omgivning: naturen, motionen, fotograferingen, familjen, vännerna. Gammelstadens naturskyddsområde finns i närheten av hemmet. Det ger Aho fascinerande och vackra fotograferingsobjekt året runt.

Medlemskapet i HUS kundpanel och deltagandet i coachningen för erfarenhetsexperter har öppnat dörrar och skapat nytt ljus i livet. Nu berättar Aho sin historia, vilka erfarenheter han har, för andra som drabbats av hjärninfarkt. Äntligen känner han att han är en del av något, att han är godkänd.

– Detta är ett helt perfekt jobb för mig. Jag försöka hjälpa andra som är i samma situation så att de inte gör de fel jag gjorde. Jag vill dra upp också de andra från sängbottnen och ut i solskenet.

Ahos budskap till andra som upplevt en hjärninfarkt är att den egna sjukdomen måste kännas vid och erkännas. Aho har själv insett att han spelat frisk alltför bra. En hjärnskada är ju inte alltid synlig för andra.

– Även om det känns som om du tillfrisknat helt efter en hjärnincident, ska du testa det, skensysselsätt dig. Du kan till exempel vakna varje morgon klockan sex och göra något ansträngande åtta timmar, föreslår Aho.

Pekka Ahos svårigheter började utan förvarning. Men när ett positivt pensionsbeslut otippat ramlade in genom postluckan förstod Aho att han ändå gått ut med segern.

Livet bär upp en, även en vingbruten.

Pekka Ahos rehabiliteringstricks

1. Kräv inte det omöjliga av dig själv. Efter insjuknandet kanske du aldrig mera klarar av det samma som tidigare, och det måste man bara acceptera.

2. Lev i stunden. Det började gå dåligt för mig när jag började bekymra mig över det kommande och leva i en planekonomi. Vi har bara denna stund.

3. Sök hopp och det vackra i din omgivning. Titta på blommorna, de är fulla av liv. De ekonomiska och kroppsliga besvären är en bisak när kinden värms av solen.