Gå till huvudinnehåll

Marja har haft bröstcancer: "Vännerna fick instruktioner om hur de skulle vara tillsammans med mig"

"​När jag blev sjuk ville jag inte att min tonårsdotter skulle oroa sig mer än vad som var nödvändigt. Jag klarade dock inte av vardagen på egen hand, utan bad om och fick hjälp av mina vänner."

Marja Airola nauramassa

Det bästa just nu är en normal vardag. Till den hör att jag får arbeta och att jag har tid för mina vänner. Jag är omgiven av mina nära och kära.

Jag fick diagnosen bröstcancer i januari 2012. Läkaren ringde och berrättade om min sjukdom. Läkaren trodde att jag visste om cancern, till följd av att man i journalhandlingarna talade om en stjärnformation i bröstet. Jag hade dock inte insett hur allvarligt det var, och därför blev meddelandet en fullständig chock för mig.

Behandlingarna påbörjades snabbt, vilket innebar en omvälvning av min vardag i ett slag. I februari avlägsnades en del av mitt bröst, men det var ändå inte tillräckligt. Vid kontrollbesöket i april framgick det att cancern hade spritt sig till hela bröstet.

Jag fick inte lyfta något som var tyngre än en mjölkförpackning, och därför var det svårt att klara av alla sysslor. Trots det försökte jag leva ett så normalt liv som möjligt för att inte oroa min tonårsdotter. Kampen lyckades ändå inte, och jag var tvungen att be om hjälp. Jag berättade om min sjukdom på arbetsplatsen för jag ville inte att rykten om mitt tillstånd skulle börja spridas. Jag gav också instruktioner åt mina arbetskamrater. Jag behöver ingen särbehandling, men ni får fråga hur jag mår.

Trots att jag visste att jag var sjuk, och också kände det, ville jag inte att sjukdomen skulle synas i mitt dagliga liv. Mina närstående hade en mycket viktig roll under min sjukdom och återhämtning. Mina vänner hängde upp ett schema på min kylskåpsdörr. Jag kunde ringa till den vars namn hade antecknats för den aktuella dagen. Vännerna kom hem till mig och tog mig med på promenader eller kom på besök. Arbetskompisarna tog med mig till olika evenemang och min bror hjälpte mig i vardagen genom att komma med egentillredd mat till mig.

Också för vänner är det tungt att stödja en sjuk person, och en del av vänskapsförhållandena bröts. Det är inte lätt att höra om en svår sjukdom. 

När jag blev friskförklarad våren 2018 framgick den konkreta förändringen genom att biverkningarna av läkemedlen började avta. Återhämtningen var en stor lättnad för mig. 

Jag har funderat över den vård jag fick, den var bra. Men när diagnosen gavs per telefon, blev jag helt ensam med mina känslor. Jag vill inte att någon annan ska behöva uppleva samma sak. När man får besked om en svår sjukdom ansikte mot ansikte är det lättare att gå igenom de känslor det väcker och eventuellt ställa frågor.

Nu när jag är frisk vill jag ha fritidsaktiviteter och njuta av vardagen. Jag verkar som erfarenhetsexpert och dessutom som kamratstödsperson för kvinnor som har bröstcancer. De cancersjuka har en tuff resa, men man kan klara av den. Jag vill föregå som ett exempel på att man kan återhämta sig efter en svår och allvarlig sjukdom.