Gå till huvudinnehåll

Livet går vidare

Helsingforsbon Maija Pakarinen drabbades av cancer första gången när hon var 21 år gammal. Det planerade utbytesstudentåret utomlands avblåstes när det konstaterades att hon led av Hodgkins lymfom som är en ganska sällsynt form av lymfkörtelcancer bland unga vuxna.

Maija Pakarinen hymyilemässä

– Symtomen började med nattlig hyperhidros samt klåda vid bröstbenet. Sedan fick jag mycket svåra smärtor i högra överarmen och mellan skulderbladen. Under menstruationen fick jag enorm svindel, berättar Pakarinen.

På grund av hög feber uppsökte Pakarinen slutligen en läkare, och då upptäcktes en stor tumör i mediastinum i bröstkorgen samt mindre tumörer i halsen och nyckelbenshålan.

– Jag kommer ihåg att allting hände inom två timmar. Jag fick en fruktansvärd chock, det var med nöd och näppe jag kunde ta mig ut ur undersökningsrummet. Mamma såg på mitt ansikte att allting inte stod rätt till och berättade att jag hade sagt att jag dör, det är cancer.

Pakarinens Hodgkins lymfom behandlades i S:t Michel, och man sade till henne att hon knappast får återfall. Därefter flyttade Pakarinen till Helsingfors.

Efter flytten till Helsingfors fick Pakarinen symtom igen. Hon visste att en liten del av den enorma tumören hade blivit kvar under bröstet, men denna hade inte varit aktiv.

– Jag tänkte att nog trycker den ju på där. I något skede ökade trycket och övergick i smärta. Sommaren 2017 bad jag att det avtalade kontrollbesöket efter sommaren skulle tidigareläggas, eftersom jag mådde så dåligt.

Pakarinen fick ett kontrollbesök tidigare, och under detta upptäcktes det att resttumören under bröstkorgen hade börjat växa igen och blivit stor. Behandlingarna började på nytt, denna gång vid HUS Cancercentrum.

– Andra gången var det en chock, men en annan typ av chock. Jag var arg och kommer ihåg att jag skrek.

Första gången, genast efter att cancer hade konstaterats, hade Pakarinen blivit kvar på sjukhuset två veckor. Denna gång stannade hon inte på sjukhuset, utan kunde på något sätt fortsätta sin dag efter diagnosen.

– Sedan fick jag en känsla av att nu går jag vidare härifrån.

Behandlingarna vidtogs när det hade bekräftats att Pakarinen hade fått återfall av Hodgkins lymfom. Först fick hon cytostatikabehandlingar, och mellan dessa gjordes bilddiagnostiska undersökningar och uppföljning av tumören. Cytostatikabehandlingarna gav dock inte önskad verkan. Därefter beslöt man att operera tumören. Efter operationen fick Pakarinen en autologisk stamcellstransplantation.

– Jag tillbringade julen och nyåret på sjukhuset. Allt inföll vid en så tråkig tidpunkt att det inte kunde ha varit mer förargande.

Efter stamcellstransplantationen beslöt man att Pakarinen ytterligare skulle få strålbehandling. Läkarna sade att tumören var besvärlig, och därför fick Pakarinen flera olika behandlingar än man i allmänhet ger då det gäller tumörer av denna typ.

– Läkarna sade att de gör sitt yttersta för att förhindra återfall. Jag kunde inte göra något annat än gå med på det.

Nu är allt bra med Pakarinen. Den PET-undersökning som gjordes i juni visade att tumören hade försvunnit.

Maija Pakarinen kuntosalilla

Ergoterapi som hjälp för att återgå till vardagen

Pakarinen träffade ergoterapeut Anna-Elina Rahikainen av en händelse när hon efter återfallet besökte Sylva ry. Sylva är en förening för cancersjuka barn och unga vuxna.

– Anna-Elina råkade vara där, och vi började prata. Det utvecklades till en enskild liten terapisession.

Följande gång träffade Pakarinen Rahikainen under sin stamcellsbehandling.

– Anna-Elina besökte mig för ett samtal. Det som fastnade i minnet av Anna-Elinas besök var att hon skötte mina ärenden väl och bemötte mig som en patient. För henne kunde jag berätta vad jag just då behövde som patient, oavsett vad det gällde.

Insjuknandet var en chock för Pakarinen, men det var också en chock att återgå till vardagen och ett normalt liv. När man är sjuk faller man av alla kälkar, och för Pakarinen kändes det som om hon bara väntade på följande kontroll.

– På ergoterapins mottagning diskuterade vi min spänning och fruktan för att återgå till vardagen. Vi gick igenom hur jag kunde börja bygga upp den egna vardagen.

Efter behandlingarna var Pakarinen sjukledig. På Rahikainens mottagning söktes information om tjänster på webben, och diskuterades de aktuella behoven och känslorna. I april ifjol återvände Pakarinen till sitt arbete som försäljare.

– Visst var det utmanande. På sjukhuset talade man om att försöka undvika att bli sjuk mellan behandlingarna. Butiken besöks av många människor, och i början var det svårt att ledigt komma igång igen. Men sedan märkte jag att återgången till jobbet var en mycket bra och viktig sak med tanke på den egna fysiska konditionen och mentala hälsan.

Jobbet gav mer innehåll i vardagen. Pakarinen gillar också att umgås med sina vänner och sin familj. Också jogging är viktig för henne, och på detta sätt började hon också på nytt höja konditionen rejält.

– Jag bor tillsammans med min bästa kompis som rumskompis, och på hösten köpte vi gymkort. Nu går vi tillsammans på gym.

Vissa saker grubblar Pakarinen fortfarande över. Efter att insjuknandet hade hon velat veta mer om fertilitet och om hur cancerbehandlingarna påverkar möjligheterna att senare få barn.

– Det enda jag önskade när jag blev sjuk var att behandlingarna skulle påbörjas. Jag tänkte bara på hur jag skulle överleva sjukdomen. Jag ville inte dö, utan leva, jag glömde allt annat.

Nu är Pakarinen 25 år gammal och har klimakteriesymtom. Hon anser att det hade varit bra att få mer information om hormonbehandlingar och fertilitet innan cancerbehandlingarna inleddes. Trots allt tänker dock Pakarinen positivt.

– Nu känner jag mig mycket bra. Visst är fruktan för återfall närvarande, och jag vet inte om den någonsin försvinner. Men jag ser framåt, återfall då eller inte. Jag tror att ett eventuellt återfall av cancer kan behandlas så att den försvinner och att livet ändå fortsätter.