HUS föreslår fyra centrala korrigeringar i finansieringsmodellen för social- och hälsovården

Finland använder betydligt mindre pengar för social- och hälsovård än de övriga nordiska länderna. I Finland utgör den offentliga finansieringen av hälso- och sjukvård 6,9 procent av bruttonationalprodukten, medan den till exempel i Sverige uppgår till 9,3 procent. 

Social- och hälsovårdsreformen rättar inte till detta grundläggande problem. Tvärtom minskar det servicesystemets resurser ytterligare. Enligt bilagematerialet till lagförslaget ska Nyland år 2029 ha tillgång till 230 miljoner euro mindre än år 2020. 

Enligt HUS uppskattning uppgår den minskade finansieringen till social- och hälsovården i hela Nyland till cirka 400 miljoner euro per år. För HUS skulle det innebära sammanlagt över 100 miljoner euro per år, vilket motsvarar 1 500 årsverken. 

HUS föreslår följande ändringar i finansieringsgrunden för social- och hälsovårdsreformen:

1. Sjukdomsklasserna utökas och utvidgas så att man räknar med verkliga sjukdomar som orsakar stora kostnader utöver kostnaderna för statistiska sjukdomar.
2. I behovskoefficienterna beaktas områdenas särdrag bättre än i nuläget, till exempel kostnadsfaktorer som beror på förändringar i befolkningen och kostnadsnivån eller invandring. 
3. I stället för genomsnittliga kostnader används regionala kostnader så att kostnadsskillnader som är oberoende av effektivitet beaktas.
4. Finansieringen av undervisning och forskning lösgörs från den finansiering som fördelas med hjälp av behovsstandardiseringskoefficienter och utgör en separat finansiering.

    
En modell för fördelning av pengar som baserar sig på behovet är bra och rättvist mål, men den föreslagna modellen uppfyller inte dessa kriterier. Fördelningen av pengar för social- och hälsovårdstjänsterna grundar sig till nästan 80 procent på THL:s modell för behovsstandardisering, så även ett litet fel i modellen leder till en ogrundad penningfördelning. 

I behovsstandardiseringsmodellen har man inte beaktat alla sjukdomar vars behandling i verkligheten orsakar betydande kostnader. Därmed ser kostnaderna lägre ut än de i verkligheten är och den framtida social- och hälsovårdsfinansieringen räcker inte till för att täcka dem. Bland annat kostnader av den typen coronavirusepidemin orsakat beaktas inte alls.

HUS verkställande direktör Juha Tuominen beskriver problemet med modellen med hjälp av ett exempel: ”75-åriga Pirkko lider av en hjärtklaffsjukdom. För att vårda henne förutsätts att klaffelet åtgärdas, vilket kostar samhället 25 000 euro. Beräkningsformeln för behovskoefficienten beaktar dock inte klaffeldiagnosen eftersom den saknas i grunderna för beräkningen av behovskoefficienten. Det här betyder att vårdkostnaderna således inte beaktas i de koefficienter som fastställer fördelningen av finansieringen. Det här leder i värsta fall till att effektivare men dyra behandlingar inte används. I vården av Pirkko stretar man kanske på med billigare läkemedelsbehandling på grund av bristande finansiering.” 

Enligt HUS ska välfärdsområdenas behovskoefficienter stå i rätt proportion till varandra. För närvarande äventyrar modellen likabehandlingen av nylänningar. I värsta fall stiger nylänningarnas skatter samtidigt som servicen försämras. Behovsstandardiseringsmodellen förvränger incitamenten och styr därmed medborgarna som en följd av försämrad tillgång och kvalitet till att småningom ty sig till privata försäkringar vilket leder till ojämlikhet.